Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Sulla och reaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
476 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
enär senaten aldrig kunde vara nog förblindad att gifva sitt tillstånd till en agitation,
som skulle gå ut öfver senaten själf. Men därmed icke blott inskränkte Sulla den
tribuniciska agitationen, utan han sökte också afskräcka äregirigt folk från tribunatet
genom den bestämmelsen, att beklädandet af tribunatet gjorde sin man olämplig och
omöjlig för erhållandet af curuliska ämbeten. Tribunernas ämbetsmannakarriär var
afslutad i och med tribunatet. Att gång efter annan innehafva konsulatet, blef förbjudet,
men dispens kunde i detta fall medgifvas. Marius hade varit konsul år 107 och
104 - 100 f. Kr. Nu stadgades för ett upprepadt beklädande af konsulatet en
mellantid af tio år, hvarigenom man afsåg att hindra enskilda personligheter inom
senatorsaristokratien att komma till ett omåttligt stort inflytande. Konsulerna skulle
under sitt ämbetsår förblifva i Rom och likaså alla prsetorerna, af hvilka förut blott
två inom hufvudstaden stått i spetsen för utöfningen af domsrätten i civila mål,
medan de andra i egenskap af ståthållare förvaltat provinserna. Konsulerna skulle
i främsta rummet vara senatens presidenter, och deras ämbete blef, om icke teoretiskt,
dock enligt beräkning praktiskt beröfvadt så godt som hela sin militära karaktär.
Därför blef Gallia Cisalpina undantaget från den konsulariska ämbetsförvaltningen och
gjordes till provins, emedan alpfolken nödvändiggjorde ett ständigt romerskt
militärkommando. Gallien förblef provins från år 81 f. Kr. till år 42 f. Kr., då triumvirerna
efter slaget vid Philippi funno det betänkligt att åt en enda bland dem öfverlåta ett
provinsimperium så nära Italien, hvarför Gallien sammanslogs med Italien till ett
förvaltningsområde och därmed afväpnades. Äfven de förra provinsialprsetorerna
fingo sin verksamhet förlagd till hufvudstaden och blefvo presidenter för de stående
jurydomstolarne. Efter förloppet af ett års ämbetsförvaltning i staden gingo sedan
de förutvarande konsulerna och prsetorerna med militäriskt kommando till
provinserna såsom ståthållare, såsom prokonsuler och propraetorer.
Brottmålsprocessen inför jurydomstolarne, qucestiones perpetuce, har Sulla utvecklat
och gestaltat så, att tör hvarje särskild kategori af brottmål alltid en jurydomstol
innehade specialkompetens. Dessa qusestioner gå tillbaka till 149 f. Kr., då en särskild
qucestio de repetundis upprättades såsom instans för mål rörande utpressningar.
Privatförseelserna, hvilkas omfång var hos romarne betydligt större än nu och till hvilka
räknades en del förseelser, som enligt vår uppfattning måste beifras af allmän åklagare,
förekommo inför den civiljurisdiktionella prsetorns tribunal och fingo en fackmässig
behandling. För öfrigt saknade man en normerad straffprocess, den disciplinära
myndighetens tvångsrätt, coercitio, trädde i stället. Men inom stadens fridsrättsområde
var domstolens utslag i urbota mål underkastadt provokation, d. v. s. vädjan till
folkförsamlingen. Först från år 149 f. Kr. har quaestionsprocessen en formlig
anklagelse och ett formellt regleradt förfarande, liksom också laglig normering af
straffet, och det är Sullas beståndande berömmelse att hafva utbildat denna
domstolsinstitution. Den höll sig också in i kejsartidens tredje århundrade intill Severus
Alexander. Nu är dock att anmärka, att redan från G. Gracchi tid medlemmarne
i jurydomstolarne missbrukade sin ställning såsom politiskt maktmedel. Alltsedan
jurymännen togos bland riddarne, voro domstolarne ett kampmedel mot senaten, och
detta förhållande gaf Sulla anledning att fråntaga riddarne domstolarne och besätta
dem med män ur senatorernas krets. Därmed lade han lagstiftningen och den straffande
domarmakten i senatens händer. Men senatorerna missbrukade domarmakten till
förmån för sina klassintressen alldeles på samma sätt, som riddarne förut hade gjort.
Hade riddardomstolarne på sitt konto skandalprocessen mot Rutilius Rufus, så skulle
senatorsdomstolarne leda till det skandalösa fallet Verres. Först när man i följd af
den anstöt, som Verres hade gjort, öfvergick till blandade domarlistor och tillsatte
såväl senatorer som riddare bland jurymännen, trädde ändtligen brottmålsprocessen
ut ur de politiska partiernas kamp och ställde sig i rättens och rättvisans tjenst.
Den diametrala motsatsen mellan Sullas politik och den politik, som haft sin
målsman i G. Gracchus, yttrade sig icke blott i tillbakaträngandet af riddarståndet,
utan äfven i försöket att hålla tillbaka hufvudstadspöbeln, hvilken G. Gracchus hade
låtit växa till styrka. Därför upphäfde Sulla spannmålsutdelningarne, frumentationes.
Men väl kan sättas i fråga, huruvida de 10,000 cornelierna, de preskriberades af
honom frigifna slafvar, voro i något afseende att föredraga. Såsom stöd för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
