Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
478 K. J.
imperium. För honom lyckades det att tillintetgöra Spartacus, men Pompejus
uppfångade den flyende resten af hans här och kunde af denna anledning för sin person
göra anspråk på äran af krigets afslutande.
Under tiden hade i Orienten kriget mot Mithradates åter utbrutit. Konung Nikomedes
af Bithynien hade testamenterat sitt rike åt romarne, men Mithradates gjorde dem
arfvet stridigt. Öfverbefälet mot honom erhöll en af det sullanska partiets mest ansedda
män, L. Licinius Lucullus, som redan under Sulla hade fört befäl mot Mithradates
under sitt konsulsår 74 f. Kr.
Samtliga fältherrarne, Pompejus, Crassus och Lucullus, voro bekanta såsom sullaner,
och i hufvudstaden höll sig senatorsherraväldet och den sullanska reaktionen uppe.
Visserligen förstummades oppositionen aldrig helt och hållet, och folk med moderat
läggning, såsom C. Aurelius Cotta, uppnådde till och med konsulatet. En lag, som han
såsom konsul framlade och äfven genomdref år 75 f. Kr., öppnade ånyo för tribunerna
tillträdet till de curuliska ämbetena, hvarigenom en betydlig bresch åstadkoms i den
sullanska författningen. Synnerligen häftigt agiterade demagogen C. Licinius Macer
under sitt tribunat år 73 f. Kr. för det fullständiga återställandet af de tribuniciska
rättigheterna. Äfven i historieskrifningen införde han partistriderna och förfalskade
5:te och 4:de förkristliga århundradenas historia, i synnerhet historien om
folkklassernas strid, och detta genom öfvermålning med färger, som lånats från den gracchiska
och eftergracchiska politiken. Verkligt inflytande vann rörelsen mot Sullas
författning först i det ögonblick, då mäktigare medlemmar af det sullanska partiet i sina
personliga intressen kolliderade med densamma och råkade i svårigheter hos senaten.
Med stora anspråk kom Pompejus hem ifrån Spanien. Utan att någonsin hafva
innehaft ett ämbete, utan att hafva suttit i senaten, begärde han för sin räkning
konsulatet, hvilket äfven Crassus eftersträfvade. Men dennes framgångar i
gladiatorskriget utgjorde ingen rekommendation för honom hos senaten, som redan började
rädas för segerrika fältherrar. I detta afseende likställda, enades Pompejus och Crassus.
De gjorde en svängning och lofvade folkpartiet återställandet af den tribuniciska makten,
och emot de män, som stodo i spetsen för segerrika härar, vågade icke ens deras
motståndare längre visa antipatier genom att vägra dem tillträde till presidentskapet.
Den l:ste januari år 70 f. Kr. tillträdde Pompejus och Crassus konsulatet, och efter
år af reaktion började nu en ny tidsålder.
De nya konsulerna höllo hvad de hade lofvat. Genom ett gemensamt framburet
lagförslag återställde de den tribuniciska maktens rättigheter i fullaste omfattning,
såsom de hade bestått före Sulla. Agitationen mot de senatoriska domstolarne fick
nytt lif genom processen mot C. Verres. Denne hade innehaft prseturen år 74 f. Kr.
och därefter såsom propraetor förvaltat provinsen Sicilien tre hela år igenom i följd
af oroligheterna under gladiatorskriget. Under dessa år hade han tillåtit sig utpressningar,
som till och med vida gingo öfver det mått. som man var van att finna hos romersk
provinsförvaltning. För att ställa honom till laga ansvar för dessa öfvergrepp vände
sig provinsialerna till den år 106 f. Kr. i Arpinum födde M. Tullius Cicero (en landsman
till Marius, ty båda voro volsker), som år 75 f. Kr. varit qusestor i Lilybaion och gjort sig
mycket omtyckt på Sicilien. Han öfvertog anklagelsen, ehuru ingen ringare man än Q.
Hortensius, bepröfvad såsom talare sedan 25 år tillbaka och af sin samtid erkänd såsom
den främste i vältalighet, åtog sig försvaret. Men inför det öfverväldigande
bevismaterial, som hopats af Cicero, förmådde till och med en sådan försvarare ingenting,
och Verres inväntade icke heller sin dom utan gick i landsflykt. Nu framhöllo
motståndarne till senatorsdomstolarne, att Verres hade vågat sina utpressningar
därför, att han hade väntat att blifva frikänd genom sina likars dom. Prsetorn L.
Aurelius Cotta, en broder till C. Aurelius Cotta, hvilken såsom konsul för år 75 f. Kr.
hade vågat det första af framgång följda steget till tribunmaktens återställande
framlade nu ett förslag, som fick understöd af Pompejus och gick igenom. Denna lag
lemnade en tredjedel af jurymannaplatserna åt senatorerna, men gaf den
andra’tredjedelen åt riddarne och likaledes en tredjedel åt aerarietribunerna, som stodo närmast
riddarcensus. Detta var en utmärkt lag, genom de blandade domarlistorna
undandrog den partipolitiken jurydomstolarne och gjorde dem iill organer i rättvisans
tjenst. Det var ingen radikal partilag, aflägsnade ju icke senatorerna ur dom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
