Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
POMPEJUS OCH DEN UNGE CAESAR. 481
Först Pompejus skaffade noggrannare underrättelser om Armenien och Kaukasien.
Redan från början hade han medtagit den man, som skulle skrifva historien om
hans bragder, greken Theophanes från Mytilene. När kriget var slut och Pompejus
tagit vinterkvarter i Ephesos 63-62 f. Kr., har Theophanes utarbetat sitt verk. Det
skulle förbereda den store fältherrens återkomst och för greker och romare förkunna
de stora bedrifterna af den man, som besegrat Mithradates och Tigranes och i
Alexanders, lasons och Hercules’ fotspår framträngt i förut outforskade land.
Efter detta krigs afslutande inträngde Pompejus i Syrien och gjorde slut gå
Seleukidernas rike. Med Antiochos VII Sidetes’ död var detta rikes makt bruten. År
129 f. Kr. hade han under ett anfall på Phraates II i Parthien dukat under
och från den dagen gjordes intet anfall på partnernas rike från Seleukidernas sida,
hvadan Antiochos Sidetes’ nederlag bildar epok såväl i den parthiska som i den syriska
historien. De två mansåldrar, under hvilka Seleukiderna ännu höllo sig uppe i
Syrien, utfylldes af tronstridigheter, till dess deras herravälde år 83 f. Kr. aflöstes
genom den armeniske konungen Tigranes’.
Armenierna, haikh, tillhöra jämte Moesiens, Thrakiens, Mysiens och Phrygiens
folk en och samma indogermanska folkgrupp och hafva invandrat från Europa, men
tidigt i seder, kultur och religion kommit under iranskt inflytande och i sitt
språk upptagit massor af iranska låneord. Vid sitt inträngande i Armenien
före-funno de en äldre hvarken indogermansk eller semitisk befolkning och
sammansmälte med den. Af denna förbindelse har den typ uppkommit hos dem, hvilken
vi äro vana att benämna den semitiska, ehuru den ursprungligen icke var semitisk
och icke heller finnes hos de rena semiterna, t. ex. hos araberna. Den nu så kallade
semitiska typen stammar fastmera från den befolkning, som i Armenien föregick
haikh och i Nordsyrien de semitiska arameerna, syrerna, och den har genom
blodblandning öfvergått både på armenierna och på arameerna.
Liksom till Achsemenidernas rike hörde Armenien äfven till Alexander den Stores
världsvälde och erhöll af honom en satrap, men redan före slaget vid Ipsos år 310
f. Kr. hade landet egen konung. Längre fram gjorde Seleukiderna genom storkonungen
Antiochos anspråk på öfverhöghet öfver Armenien. Såsom dennes strateger delade
Artaxias och Zariadres landet mellan sig, hvarvid den förre öfvertog den östra delen,
Storarmenien, och den senare den västra, Lillarmenien. När Antiochos hade
besegrats af romarne, antogo Artaxias och Zariadres konungatitel. Hundra år senare
återförenade Tigranes båda områdena, på stridigheterna mellan Seleukiden Antiochos
Gryphos’ fem söner gjorde han en ände genom att, kallad till hjälp af syrerna
själfva, göra ett slut på det seleukidiska riket. Under honom njöt Syrien i 14 år
lugn (83-69 f. Kr.), men Luculli seger vid Tigranokerta tog Syrien från honom,
och Lucullus lemnade det än en gång åt en ättling af Seleukos, nämligen åt
Antiochos XIII Asiaticus. Men denne kunde icke häfda sin ställning utan föll i
händerna på Sampsigeramos från Emesa. När sedan Pompejus år 64 f. Kr. kom
till Syrien, lyssnade han icke till Antiochos’ bön om att blifva återinsatt i sitt rike
utan gjorde Syrien till romersk provins. Detta var slutet på Seleukiderna. Af de
stora hellenistiska väldena återstod numera endast Ptolemeernas egyptiska rike.
Genom sin moder härstammade konung Antiochos af Kommagene från
Seleukiderna. Han hade varit i förbund med Tigranes, och därför hade Lucullus angripit
honom i hans hufvudstad Samosata vid Eufrat. Berömdare än genom detta angrepp
är staden såsom Luciani och Pauli af Samosata hemort. Det hade lyckats konungen
att vinna Pompeji välvilja, och denne lät honom behålla riket och till och med
förstorade det åt honom. Den väldiga grafvård, som Antiochos af Kommagene lät
uppföra åt sig på höjden af Nemrud Dagh, har för omkr. 30 år sedan återupptäckts.
Vinterkvarter hade Pompejus tagit i Antiochia år 64-63 f. Kr. och bröt på våren
upp mot söder. I Damaskos infunno sig judarnes stridande partier hos honom.
I kampen mot Antiochos Epiphanes af Syrien hade Makkabeernas släkt,
Hasmone-erna, kommit upp till makt. År 142 f. Kr. hade det lyckats Makkabeen Simon
att af det seleukidiska riket utverka skattefrihet. Hedningarnes ok hade borttagits
från Israel, och Simons son, Johannes Hyrkanos I, gjorde efter Antiochos Sidetes’
död judiska landet fullkomligt oberoende år 129 f. Kr. Under oroligheterna
Världshistoria I. 61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
