Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
482 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
i det åt undergången hemfallande seleukidiska riket kunde judarne häfda sitt
oberoende. Simon hade blifvit öfverstepräst, strateg och ethnarch för judarne, den andliga
och världsliga makten ärfdes inom Hasmoneernas hus, och Aristobulos I, som år
104 f. Kr. efterträdde sin fader Johannes Hyrkanos, antog konungatitel. Förbindelser
med romarne hade judarne anknutit redan omkring 100 år tidigare. Strax efter
den seger, som Judas Makkabeus vann öfver Nikanor, Seleukiden Demetrios I Soters
fältherre, hade de år 161 f. Kr. affärdat en beskickning till Rom med begäran om
förbund, hvilken begäran romarne emellertid icke kunde bifalla, eftersom judarne
icke bildade en själfständig suverän stat utan rättsligen voro Seleukidernas
undersåtar, och Seleukiderna stodo i vänskap och förbund med romarne. Däremot fattades
ett mot judarne fördelaktigt senatsbeslut, och deras utskickade sändebud fingo
lejde-bref för hemresan. När Pompejus ordnade förhållandena i Syrien, regerade
Aristobulos II såsom öfverstepräst och konung, han låg i krig med sin äldre broder
Hyrkanos II. Bröderna hänsköto nu sina tvister under Pompejus och besökte
honom i Damaskos, dit samtidigt äfven ombud för judiska folket infunno sig. Af
de judiska partierna höllo de förnäma och världsvana sadduceerna i det stora hela
med Makkabeerna, medan däremot de lagtrogna fariséernas demokratiskt-nationella
parti var afvogt emot dessa. Nu yrkade i Damaskos de judiska ombuden
konungadömets afskaffande. Pompejus träffade emellertid då intet afgörande, men när
Aristobulos uppträdde mot honom, ryckte han mot Jerusalem och intog staden.
Nyfikenheten att komma till klarhet med frågan, huru det egentligen förhöll sig med
judarnes gud, föranledde honom att på det kännbaraste sätt såra deras religiösa
känslor därigenom, att han inträngde i templets allra heligaste. Från denna tid
härstamma de s. k. Salomos psalmer, hvilka vi ännu ega i grekisk öfversättning. Den
omständigheten, att Pompejus i det allra heligaste icke anträffade någon bild, gaf
anledning till föreställningen om judarnes gudlöshet, hvilken föreställning, bekräftad
genom frånvaron af bilder i kulten, blef en generell förebråelse emot dem från grekers
och romares sida. När ändtligen Pompejus afgjorde den judiska frågan, bestämde
han sig för Hyrkanos II, åt hvilken han öfverlemnade det judiska området, om också
förminskadt. Såsom öfverstepräst utan konungatitel stod därefter Hyrkanos II under
uppsikt af ståthållaren öfver Syrien. Sålunda blef judiska landet från år 63 f. Kr.
medelbart lagdt under romerskt öfvervälde. Visserligen förlorade Hyrkanos II redan
år 57 f. Kr. sina politiska befogenheter genom ingripande af den syriske prokonsuln
A. Gabinius, som lät honom behålla endast templet, men införlifvade det judiska
området med provinsen Syrien. Först genom ett ynnestbevis af Caesar, som
bekräftade hans värdighet såsom ethnarch och öfverstepräst, återfick han sin politiska makt.
I stället för den svage Hyrkanos regerade faktiskt Antipatros och efter mordet på
honom hans son Herodes. Dessa voro idumeer, hvilka först Johannes Hyrkanos år
126 f. Kr. hade tvungit att antaga omskärelsen och mosaiska lagen. År 40 f. Kr.
bortförde partherna Hyrkanos såsom fånge och uppsatte på tronen Antigonos, en son
af Aristobulos II. Mellan åren 47-40 f. Kr. härskade han såsom judisk konung och
öfverstepräst, men var på samma gång parthisk lydfurste, men Antonius utnämnde
till konung Herodes, som eröfrade Jerusalem år 37 f. Kr., och Antigonos afrättades.
Med det makkabeiska huset trädde Herodes i förbindelse genom sitt giftermål med
prinsessan Mariamne, men en förening af andlig och världslig makt var för honom
icke möjlig, eftersom han icke var af prästerlig släkt. Af judisk härkomst var han
icke och stod i inre afseende judendomen fjärran. I stället närmade han sig till
hellenismen, hade i Nikolaos från Damaskos en hednisk minister. Fariséerna hade
han naturligtvis emot sig, men också sadduceerna, i följd af deras makkabeiska
sympatier. Sitt ryggstöd fann han hos romarne, och att med dem underhålla de
bästa förbindelser var den förnämsta principen i hans politik.
Medan Pompejus var sysselsatt med att ordna de judiska angelägenheterna, sände
Egyptens konung, Ptolemaios XIII Neos Dionysos, med tillnamnet Auletes,
»flöjtspelaren», skänker till honom och bad om hans hjälp för att kunna dämpa
alexandriner-nas uppror. Men den man, som besegrat Mithradates, kände sig icke lockad af en
dylik uppgift, och å andra sidan var Egypten med dess omätliga hjälpkällor icke
att utan vidare eröfra och inordna i romarriket som Syrien och judarnes land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
