Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Pompejus och den unge Caesar. - 25. Galliens eröfring och anarkien i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Crassus och Caesar var icke liksom senare Antonii, Lepidi och Octaviani triumvirat
ett ämbete eller magistratur utan blott ett privataftal, men det har trots allt satt
sin stämpel på de närmaste årens politik och utgjort inledningen till republikens
upplösning.
Det hade lyckats optimaterna att i konsuln M. Calpurnius Bibulus gifva Caesar
en motsträfvig ämbetsbroder, men han var fullkomligt olämplig. Under sitt konsulat
år 59 f. Kr. genomdref Caesar under ignorerande af senaten den af honom
föreslagna lagen om godkännandet af Pompeji åtgärder i Asien, liksom också hans
veteraners försörjning. Caesars åkerlagar fördelade domänerna i Campanien bland dem,
och än i dag visar ängsmarken kring Caserta spår efter denna uppdelning. Pompejus
själf inträdde i åkerkommissionen. För år 58 f. Kr. hade Caesar rätt till en
prokon-sularisk provins, och senaten hade för afsikt att göra honom oskadlig genom
förlänandet af ett värdelöst förvaltningsområde, men hade därvid gjort upp räkningen
utan Caesar. Denne vände sig nu till folket, och än en gång vidtog en den
lagstiftande maktens kamp mot senatens aristokratiska förvaltning. En lag af
folktri-bunen P. Vatinius anvisade åt Caesar Gallia Cisalpina, hvartill senaten nu lade
Gallia Narbonensis för att ej behöfva riskera, att någon annan skulle väcka förslag
i denna riktning. År 58 f. Kr. afgick Caesar till Gallien, Hans ståthållarskap gaf
honom tillfälle att bereda riket det viktigaste landtförvärf, som var möjligt i väster,
och att åt sig själf skapa en pålitlig här under eröfringen af det nuvarande
Frankrike. Men vid sin hemkomst visade sig Caesar helt annorlunda sinnad än Pompejus
vid hans återvändande från kriget mot Mithradates. Efter Galliens eröfring grep
segraren efter kronan.
25. Galliens eröfring och anarkien i Rom.
Den politiska förbindelsen mellan Pompejus och Caesar hade befästats äfven
genom familjeförbindelse, då Caesars dotter Julia år 59 f. Kr. blef gift med Pompejus.
En tidig död bortryckte henne redan år 54 f. Kr., och de personliga förhållandena
blefvo sedan lösare mellan de mäktiga herrarne. Jämte Caesar och Pompejus stod
Crassus som tredje man i förbundet, och när han år 53 f. Kr. hade fallit i strid mot
partherna, fanns icke längre något triumvirat. Sedan stodo Pompejus och Caesar
vid hvarandras sida, men förhållandet mellan dem blef, i följd af Caesars framgångar
i Gallien, allt kyligare. Under triumviratets första år sträfvade Pompejus ännu
efter en orepublikansk maktfullkomlighet i motsats till senatens tendenser, men den
alltmer framträdande motsatsen till Caesar förde så småningom Pompejus öfver på
senatens sida, och senaten kom slutligen i det läget att kunna utspela Pompejus
mot Caesar. Caesar uppnådde i Gallien en makt, som föreföll senaten hotande, och
senaten hade fullgoda skäl att vara på sin vakt mot Caesar. I Pompejus vann
senaten fältherren, som skulle kunna skydda mot Galliens eröfrare. Så slutade Pompeji
utvecklingsgång därmed, att han återvände till sin ursprungliga ställning. Från
reaktionen hade han utgått, och hans öfvergång till folkpartiet förde honom till
ärans höjder, men han slutade dock såsom dess motståndare och aristokratiens
förkämpe. Caesar däremot gick sin bana med fulländad säkerhet och klarhet,
följdriktig i alla lifvets förhållanden. Till folkpartiet hade han alltifrån början
anslutit sig, han befordrade folkintressena, hvarför folket också lät honom stiga
högt. I förening med folket företog han sig att störta den aristokratiska republiken
och att uppresa en demokratisk tron. Hos honom fulländade sig föreningen af
demokrati och militärmakt på ett sätt, som måste blifva ödesdigert för den
gammalrepublikanska ordningen.
Närmast hade folktribunen P. Vatinius genom sin lag förskaffat Caesar hans
galliska provins på fem år, och han fick behålla den längre. I slutet af mars 58 afreste
Caesar till sin provins. Han inskränkte sig från början icke till den fredliga
förvaltningen, utan han eftersträfvade en utvidgning af det romerska herraväldet och
utbildandet af en stark och honom obetingadt tillgifven här. Redan år 58 f. Kr. på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
