Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Galliens eröfring och anarkien i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GALLIENS ERÖFRING OCH ANARKIEN I ROM.
487
började han eröfringen af det fria Gallien, hvilken tycktes afslutad år 55 f. Kr.
Emellertid följde ett farligt uppror under åren 54-52 f. Kr., först under sistnämnda
år hade upproret nedslagits och Galliens eröfring säkerställts från Rhen till
Pyrenéerna. Det efter sina anlag för romanisering mest egnade folket anslöts på detta sätt
till riket, och Galliens eröfring var den betydelsefullaste i Västerlandet.
Redan första året medförde strid icke blott med kelterna utan äfven med
germanerna, och Caesar besegrade Ariovistus i öfre Elsass. Två gånger gick Caesar
öfver Rhen, två gånger for han öfver hafvet och landade i Britannien. Hvad han
påbörjade, har kejsartiden här fullbordat, enär det ej var möjligt att erhålla lugn och
fred i Gallien
utan Britanniens
kufvande. Äfven
Galliens rikedom
på guld gjorde
han nyttig för
sin politik i Rom
och kunde betala
hufvudstadens
politiska
personligheter millioner såväl för att
förmå dem att
tala som för att
förmå dem att
tiga. Upproret år
52 f. Kr.
upphöjde Vercinge-torix till konung,
men med hans
nederlag och
fångenskap var
Galliens eröfring
i hufvudsak
afslutad. Under
den följande
vintern kunde
Caesar i norra Italien
författa sina
minnen från det
galliska kriget, som
publicerades på
våren år 51 f.
Kr. och afsågo
att utöfva
politisk verkan i
Rom. Mot
Galliens eröfrare och
de faror, som
man fruktade af
honom, rustade
man sig i Rom
till strid.
I början af
det galliska
ståthållarskapet tillvaratog folktri-bunen P. Clodius
i Rom Caesars
intressen. Denne
Clodius, en
ättling af
Claudier-nas gamla
furstesläkt, hade afsagt
sig patriciatet för
att kunna som
folktribun spela
en honom
tilltalande roll. Den
själfsvåldige
unge mannen, mot
hvilken
aristokratien visade ett
sådant
öfverseende, emedan
han var kött af
dess kött och
ben af dess ben,
hade allra mest
tagit till speciellt
föremål för sin
förföljelse Cicero,
som de höga herrarne i Rom icke betraktade som fullbördig. Nu måste han umgälla
sitt förfarande mot Catilina och hans liga. Ty i detta fall hade han groft kränkt
folkpartiets grundsatser, men fann icke heller han något stöd hos optimaterna,
när Clodius angrep honom. Därför måste han gå i landsflykt och begaf sig till
Dyrrhachium, Thessalonike. Men då numera Clodius behärskade gatan med sina
band och icke längre respekterade ens Pompejus, underlättade denne Ciceros
återkallande, som inträffade redan år 57 f. Kr., visserligen först sedan Cicero förbundit
sig att verka för de makthafvande. I själfva verket understödde också Cicero
numera Pompejus i dennes sträfvanden att genom ett allmänt mandat att ombesörja
spannmålstillförseln och utdelningen i riket vinna en ställning, som skulle blifva
mera betydelsefull än den, som han erhöll genom kommandot i sjöröfvar-
Juliernas graf i S:t Remy i Sydfrankrike.
Monument från csesarisk eller fornaugustisk tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
