Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 25. Galliens eröfring och anarkien i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
488 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
kriget, men en därpå syftande lag af folktribunen C. Messias, - en
förbättrad upplaga af den gabiniska lagen af år 67 f. Kr. - hade inga utsikter att blifva
antagen, och det mandat, som Pompejus på förslag af konsulerna erhöll år 57 f. Kr.,
var högst betydligt inskränktare. Slutligen vågade senaten en stöt äfven mot
Caesar och angrep hans åkerlag. Stöten parerades af de makthafvande, som
ånyo träffade aftal och personligen möttes år 56 i Luca. Denna konferens var
en imponerande demonstration, i Pompeji, Crassi och Caesars’ sammankomst
deltogo 200 senatorer. Närvaron af icke mindre än 120 liktorer gaf en antydan om
det stora antalet af närvarande högre ämbetsmän. Senaten måste än en gång gifva
vika, och de i Luca träffade aftalen utfördes följande året, då Pompejus och Crassus,
som varit samtidigt konsuler redan år 70 f. Kr., innehade sitt andra gemensamma
konsulat. Genom en lag af folktribunen C. Trebonius blefvo nu de båda spanska
provinserna öfverlemnade åt Pompejus och Syrien åt Crassus för fem år. Äfven
Caesars galliska ståthållarskap blef förlängdt genom en af de båda konsulerna
gemensamt föreslagen lag: före den l mars 5 år efteråt (50 f. Kr.) fick enligt lagligt beslut
ingen fråga väckas i senaten om efterträdare åt Caesar. Efter sitt konsulats förlopp
gick Pompejus för att bättre kunna bevaka sina intressen i hufvudstaden icke till
Spanien, utan han lät förvalta provinsen genom sina legater Afranius och Petrejus,
men Crassus bröt redan före sitt konsulats slut upp till Syrien och förde där krig
mot partherna.
Phraates II, som år 129 f. Kr. hade öfvervunnit Seleukiden Antiochos VII
Sidetes, hade stupat i strid mot skyterna, som ännu under hans efterträdare Artabanos II
förhärjade Parthien. Till ny makt höjde sig partherriket först under Artabanos’ son
Mithradates II med tillnamnet den Store. Han trädde i förstone i förbindelse med
romarne och sände år 92 f. Kr. till Kappadokien en beskickning till Kilikiens
ståthållare Sulla. Mot den armeniske konungen Tigranes kämpade partherkonungen
Sinatrukes, och hans son Phraates III afböjde längre fram att hjälpa honom och
Mithradates emot romarne, utan han afslöt i stället ett förbund med Lucullus för
att slutligen förblifva neutral. Sedan förband han sig med Pompejus och inföll år
66 f. Kr. i Armenien, men Pompejus tillerkände honom ej titeln »konungarnes
konung», hvarigenom han retade partherna utan att kunna ingifva dem aktning för
Roms makt. När Phraates år 57 f. Kr. mördades af sina söner, följde honom på
tronen en af dessa, Orodes. Mot honom förde Crassus krig i egenskap af Syriens
prokonsul. Snikenheten efter guld förledde Crassus till detta krig. Han hoppades
att utan stora ansträngningar vinna stort krigsbyte och gaf sig icke ens mödan att
söka en förevändning till kriget. Så inföll han år 54 f. Kr. i Mesopotamien men
led i följd af sin fullkomliga obekantskap med parthernas sätt att strida ett
fullständigt nederlag vid Carrhae år 53 f. Kr. och blef själf dödad under återtåget. Hälften
af romerska hären hade fallit, en fjärdedel hade råkat i fångenskap och blef af
partherna koloniserad i Merv, blott 10,000 kunde efter katastrofen rädda sig till Syrien.
Partherna inföllo i Syrien året därpå, men Orodes föranleddes då genom ett uppror
af sin son Pakoros att draga sin här tillbaka från Syrien.
I hufvudstaden hade anarkien börjat redan år 58 f. Kr. med Caesars affärd till
Gallien, och de makthafvande visade Clodius och hans band stor efterlåtenhet. All
säkerhet upphörde på Roms gator. I början af år 52 f. Kr. kom det till öppen strid
på Via Appia mellan Clodii skaror och Milos gladiatorer, hvarvid Clodius ljöt döden.
Folket förbrände hans lik i curian, hvarvid denna råkade i brand. Icke ens Ciceros
försvar kunde rädda Milo, som dömdes och gick i landsflykt till Massilia. För att
upprätta ordningen beslöt sig nu senaten för ett slags diktatur: Pompejus blef
konsul utan ämbetsbroder.
Men på samma sätt som man år 63 f. Kr. i Rom fruktade den segerrike
Pompeji återkomst från Orienten, så började vid denna tid bekymret öfver Caesars
återkomst från Gallien att lägga sig såsom en tyngd på hufvudstadens statsmäns sinnen.
Enligt bestämmelserna i den sullanska författningen kunde Caesar, som var konsul
första gången år 59 f. Kr., först år 48 f. Kr. för andra gången uppträda såsom
sökande till konsulatet. Men därtill var han också besluten och önskade att intill den
tidpunkten behålla sitt galliska ståthållarskap och att med sin segervana här tillträda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
