Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Inbördeskriget och Caesars monarki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
490 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
rättelsen om detta Pompeji brott mot författningen, och genast afreste Curio
till Caesar i Ravenna med bud om saken. Han återförde Caesars ultimatum,
hvilket han den l januari år 49 f. Kr. öfverlemnade till de nya konsulerna, som
voro på väg till senaten. När Caesar i detta ultimatum gick in på att nedlägga
sitt kommando före tillträdet till det andra konsulatet, så önskade han icke att
blifva tagen på orden utan väntade säkert, att motståndarne skulle säga nej.
Dessa önskade icke kriget uppskjutet, och därför blef det nödvändigt. Den 7
januari år 49 beslöt senaten verkligen senatus consultum ultimum mot Caesar, och
redan följande natt afreste tribunerna Antonius och Cassius till Caesar, sedan de
redan dessförinnan affärdat till honom i Ravenna en kurir med underrättelse om det
beslutade consultum ultimum. Den 10 januari inträffade kuriren hos Caesar, och
redan följande natt bröt Caesar upp för att med sin här infalla i Italien. Han
öfverskred den lilla gränsfloden Rubico, som skilde hans provins Gallien från Italien,
och därmed var tärningen kastad. Den 11 januari träffade han i Ariminum de till
honom flyktade tribunerna. Den 14 januari besvarade senaten underrättelsen om
Caesars infall i Italien med ett decretum tumultus; men det kom icke till öppen
förklaring af krig, bellum, eller till Caesars förklarande för fiende, hostis, ty till
senatens öfverraskning förklarade Pompejus den 17 januari, att han icke kunde försvara
Rom. Samma dag afreste han från hufvudstaden, och regeringen upplöstes. Den 17
mars år 49 f. Kr. afseglade Pompejus från Brundisium och lemnade Italien, satt
utom spelet af Caesar. Inbördeskriget fördes hufvudsakligen utanför Italien.
Öfver hafvet hade Caesar nu icke kunnat förfölja Pompejus, emedan han icke
hade någon flotta, och ett förföljande skulle dessutom hafva varit en betänklig sak,
emedan Pompejus hade legaterna Afranius och Petrejus i Spanien och genom dem
kunde hota Italien i ryggen, Därför vände sig Caesar nu mot Rom och därifrån
genom södra Gallien till Spanien. Redan den 2 augusti år 49 f. Kr. afgjordes detta
spanska krig genom Petreji och Afranii kapitulation vid Ilerda (Lerida). På bortvägen
till Spanien hade Massilia vägrat Caesar tillträde till staden, hvarför staden
belägrades och gaf sig vid Caesars återkomst. Här erhöll han underrättelsen om sin
under tiden i Rom skedda utnämning till diktator genom en lag, som stadspraetorn
M. Aemilius Lepidus hade föreslagit. Det var numera icke fråga om den gamla
diktaturen, utan om den nya, som Sulla hade tillskapat, icke inom författningens
ram utan öfver författningen en konstituerande makt med befogenhet att genom en ny
författning omdana staten. Under de elfva dagar, hvilka Csesar sedan tillbragte i Rom,
lät han välja sig till konsul för år 48 f. Kr. och gaf åt gallerna mellan Po och
Alperna genom en lag full romersk borgarrätt. Dessa, de s. k. transpadanerna^
hade förut genom en lag af år 89 f. Kr. erhållit den latinska rätten.
Under tiden flyttade Pompejus sitt högkvarter från Dyrrhachium till Thessalonike^
där omkring honom en motsenat hade bildat sig. År 48 f. Kr. drog nu Caesar emot
honom icke längre i egenskap af diktator utan såsom konsul. Det krig, som Caesar
den 10 januari år 49 f. Kr. börjat såsom upprorsman, förde han numera såsom
statens legitima öfverhufvud. Vid Dyrrhachium gick det honom illa, men den 9
augusti år 48 f. Kr. öfvervann han Pompejus vid Pharsalos i Thessalien. Pompejus
flydde öfver Makedonien, Mytilene och Rhodos till Egypten, där konung Ptolemaios
XIV vid hans ankomst lät mörda honom den 28 september år 48 f. Kr. Caesar
däremot erhöll nu den tribuniciska makten, som skulle göra hans person okränkbar, och
blef därjämte för andra gången diktator, men nu på obestämd tid och med M.
Antonius såsom magister equitum. Efter sin seger vid Pharsalos begaf sig Caesar icke
till Rom, utan äfven han öfver Makedonien och Rhodos till Egypten. I början
af oktober år 48 f. Kr. landade han i Alexandria och stannade där till juni år 47
f. Kr. Här drömde den femtioårige mannen en ungdomsdröm, här födde drottning
Kleopatra åt honom hans ende son, som efter honom bar namnet Caesarion. Från
Egypten drog sedan Caesar genom Syrien till Mindre Asien, där han den 2 augusti
47 f. Kr. vid Zela besegrade Mithradates’ son Pharnakes^ som ånyo tagit riket i
besittning. Återvägen till Italien gick öfver Grekland. Orienten var besegrad; men i
Afrika höllo sig Catos anhängare och i förbund med dem konung Juba af Numidien.
Den 28 december år 47 f. Kr. landade Caesar vid Hadrumetum och den 6 april år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
