Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
494 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.
Caesars vän och Caesars son, och denna strid fick sitt slutliga afgörande först genom
slaget vid Actium.
G. Octavius var dotterson till Ca3sars syster Julia. Han var född under Ciceros
konsulat den 23 september år 63 f. Kr. och studerade nu i Apollonia i Epeiros. I
sitt testamente hade Caesar adopterat honom och insatt honom såsom arftagare. Han
heter nu G. Julius Caesar Octavianus. Octavianus är sonen Caesar. Han tog
också sina mått och steg för att tillträda arfvet och anlände till Rom på våren 44
f. Kr. Han var nu en adertonårig yngling. Ännu anade ingen, hvad som bodde
inom honom, men snart skulle man få erfara det.
Han höll i förstone Antonius för sin vän, men Antonius uppträdde emot honom
kyligt, han önskade för egen del det politiska arfvet efter Caesar. Han vägrade därför att
till Octavianus utbetala Caesars privatförmögenhet. Men för att trots detta kunna
till folket utbetala Caesars testamentariska dispositioner utbjöd Octavianus med djärf
beslutsamhet till offentlig försäljning sin moders såväl som sin styffaders fastigheter
och gjorde sig därmed i ett enda slag populär. Till Caesars ära anställde han
glänsande spel, och när folket tolkade en just då sig uppenbarande komet
såsom ett bevis på Caesars upphöjelse till gudarnes krets, så lät han uppresa
åt honom en staty med en stjärna på hufvudet. Genom att uppträda som
Caesars arftagare gjorde han sig alltmera obekväm för Antonius. Äfven senaten
började småningom uppresa sig mot Antonii herradöme, och i september år 44
f. Kr. börjar Cicero i senaten emot Antonius sin strid på lif och död. Liksom
Demosthenes mot konung Filip, så håller Cicero sina »filippiska» tal emot Antonius.
Nu kom den tid, då Cicero på ett helt annat sätt än år 63 f. Kr. verkligen intog en
ledande ställning. Nu gick han under, men han gick under med ära.
För den närmaste tiden erbjöd sig för senaten möjligheten att vinna ett stöd i
M. Brutus och i Cassius, som lemnade Italien under hösten år 44 f. Kr., men icke för
att öfvertaga Kreta och Kyrene, utan för att ändock komma i besittning af
Makedonien och Syrien. Emellertid var Italien hufvudsaken och föremål för den närmaste
omsorgen, och här föll det sig så gunstigt för senaten, att äfven Octavianus måste i
Antonius se en motståndare. Octavianus hade nu fyllt sitt nittonde år.
Sin politiska verksamhet började den blifvande kejsaren Augustus såsom
upprorsman, ty det var revolution, när privatmannen Octavianus af Caesars veteraner
i Campanien bildade åt sig en krigshär på 10,000 man och ställde sig i spetsen för
denna emot den laglige konsuln Antonius. Här visade sig för första gången
den unge mannens frihet från samvetsbetänkligheter. Han var icke elak af
naturen, ty han njöt aldrig af en annans lidande, men han stod bortom all
moral. Han var i stånd att begå hvarje handling, som han behöfde för sitt
ändamål, och hans ändamål var alltid makt och herravälde, den verkliga, reella
makten, icke sken af makt. I hans mål låg den bålstora äregirigheten, som ville
verka, men som icke satte det ringaste värde på skenet, som fastmer i besittning af
makten undvek dess sken såsom egnadt att väcka hat. Men allt hvad han på
vägen till makten höll för nödvändigt, det gjorde han utan att bekymra sig om
person eller annat. Han var klokare än alla de andra och med sina nitton år
säkrare, planmässigare, mera målmedveten. Tyst och sluten inom sig själf, bar han
allt inom sig, rådgjorde endast med sig själf, ty hvem kunde råda honom? När
han gjorde’upp sitt mellanhafvande med Cicero, torde Cicero nog hafva underskattat
honom, ty hvem kunde väl då ana, hvad som bodde inom honom? Men någon
förebråelse för fåfäng kortsynthet har man därför ingen rätt att framställa mot Cicero.
Visserligen kunde Caesars arftagare icke vara republikens och senatens uppriktige
vän, men onaturliga förbund mellan män och partier, som skiljas åt i sina
yttersta mål, återkommo alltsom oftast. I sådana fall föreligger en momentan
intressegemenskap och det är då i regel fråga om att störta en gemensam fiende. Segerns
ögonblick bringar sedan till stånd en kris, och hvar för sig vill hafva segerpriset.
Med segern går förbundet sönder. Så skulle det gå äfven denna gång.
I november år 44 f. Kr. uppträdde Octavianus i Rom och försäkrade folket om
sina republikanska afsikter. Därpå drog han till norra Etrurien för att, om möjligt,
förena sig med D. Brutus, som kom från cisalpinska Gallien. Två af Antonii legioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
