- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
496

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 27. Triumviratet och Egyptens fall, Augusti seger och den romerska republikens slut.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

496 K. J. NEUMANN, DE HELLENISTISKA STATERNA OCH ROMERSKA REPUBLIKEN.

Svårt kränkt, gick nu Octavianus sina egna vägar. Han förföljde icke Antonius
med större mått af energi och lät honom i Gallia Narbonensis förena sig med Lepidus.
Därigenom beredde Octavianus sig en möjlighet till öfverenskommelse med Antonius
och förberedde på andra hållet sin brytning med senaten. Sedan en deputation från
hans här icke haft någon framgång med sina demonstrationer och fordringar, drog
Octavianus själf med sin här mot hufvudstaden i början af augusti år 43 f. Kr. och
tilltvang sig nu allt. Han lät välja sig till konsul och tillträdde ämbetet den 19 augusti
samma år. Han var ännu icke fullt tjugu år, när han öfvertog presidentskapet i
republiken, och ännu hade icke aderton månader förflutit efter mordet på Caesar. Inom
få månaders förlopp hade Caesar-sonen från revolutionär och högförrädare blifvit
statens legitima öfverhufvud. Han hade skördat frukten af det onaturliga förbundet
med senaten.

På grund af en lag, som föreslagits af hans ämbetsbroder i konsulatet, Q. Pedius,
företog han sig nu att kräfva hämnd på Caesars mördare; vidare hade han att föra kriget
mot Antonius och Lepidus. D. Brutus hade emellertid fallit i händerna på Antonius,
som strax lät döda honom. Men republikens president ingick förlikning med
republikens fiender, mot hvilka han drog i fält. I november år 43 f. Kr. hölls en
sammankomst i Bononia, hvarvid de tre männen förenade sig till gemensamt öfvertagande
af makten i staten. Octavianus förmälde sig med Clodia, en styfdotter till Antonius.
På grund af en lag, som framburits af folktribunen P. Titius, trädde Antonius,
Caesarsonen och Lepidus i egenskap af triumvirer i spetsen för staten. Detta triumvirat
var olika det år 60 f. Kr. mellan Caesar, Pompejus och Crassus ingångna
aflalet om gemensamt inflytande på statsstyrelsen, äfven formellt en
ämbetsförvaltning, som stod öfver konsulatet. Den 27 januari år 43 f. Kr. tillträdde
trium-virerna sitt ämbete, närmast för en tid af fem år, till och med utgången af år 38
f. Kr. De voro nu allenabestämmande öfver republikens armé och provinser.

På triumvirernas intåg följde omedelbart offentliggörandet af en proskriptionslista.
Omkring 300 senatorer och 2,000 riddare föllo offer för preskriptionen. Triumvirerna
förstodo att befria sig från sina motståndare. Cicero var den märkligaste bland de
preskriberade, Octavianus hade prisgifvit honom åt Antonii hat. Den 7
december år 43 f. Kr. dödades Cicero vid Gaéta. Han gick döden till mötes med
värdighet. Caesar upptogs två år efter mordet bland statens gudar genom beslut af
senaten, hvarigenom han blef Divus Julius och Octavianus var nu son af en gud.

Triumvirerna gjorde anspråk på hela riket, på samtliga dess provinser, men ännu
höll sig Sextus Pompejus på hafvet. Senaten hade nämligen på våren år 43 f. Kr. gjort
honom till prefekt öfver flottan och kusterna. Äfven han stod på proskriptionslistan,
men man hade honom ännu icke i sitt våld, och snart satte han sig i besittning af
Sicilien. I öster voro Makedonien och i väster Spanien i händerna på Brutus och
Cassius. Bredvid och framför Sextus Pompejus voro dessa republikanernas fasta hopp.
Att bekämpa dem blef därför triumvirernas närmaste uppgift, Octavianus och
Antonius drogo emot dem. I slutet af september år 42 f. Kr. kom det till en
strid vid Philippi, i hvilken Antonius besegrade Cassius, under det att Octavianus
besegrades af Brutus. Cassius gaf förtviflad allt förloradt och dödade sig. Tjugu
dagar därefter kom det till en andra drabbning vid Philippi, och i denna blef Brutus i
grund slagen af Octavianus och Antonius. Nu dödade sig äfven Brutus, och
republikens öde var besegladt.

Fördraget i Bononia af år 43 f. Kr. hade åt Antonius lemnat Gallia Cisalpina och
äfven det transalpinska Gallien med undantag af Gallia Narbonensis, åt Lepidus Gallia
Narbonensis och Spanien, och åt Octavianus Afrika, Sicilien, Sardinien och Corsica.
Når numera Cassius och Brutus voro besegrade, träffade Antonius och Octavianus en
öfverenskommelse i Philippi. Lepidus hade såsom konsul stannat kvar i
Italien, och den omständigheten, att han icke deltog i kriget mot Cassius och
Brutus, har afgjort varit honom till skada, för så vidt som det i Philippifördraget
utan honom afgjordes äfven öfver honom. Ännu blef icke Östern föremål för
delning, och i Västern utgick Gallia Cisalpina från antalet af provinser. I förening med
Italien skulle det stå under det konsulariskt-senatoriska regementet, emedan i annat
fall den triumvir, som finge Gallia Cisalpina, på samma gång skulle kunna utöfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:06:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/1/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free