Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PRINCIPATETS GRUNDLÄGGNING OCH DET JULISK-CLAUDISKA KEJSARHUSET. 515
Äfven det litterära Rom såg i Augustus monarken antingen med inre motvilja,
såsom de oförsonliga republikanerna, eller i frivillig hängifvenhet, såsom den krets
af skalder, hvilka Msecenas, kejsarens medarbetare och hjälpare, samlade omkring
sig. Man behöfver blott tänka på den hyllning, som Vergilius i sin fjärde eklog och
i Aeneiden samt Horatius i sina politiska dikter bringa Augustus såsom skaparen af
en ny tidsålder! I den nyssnämnda eklogen af Vergilius firades den antågande
gyllene tidsåldern i en sådan profetisk ton, att den, såsom bekant, har föranledt
försök att sätta dikten i sammanhang med judarnes förutsägelser om Messias, ja, med
profeternas förutsägelser om Kristus. För Vergilius är Augustus samhällets räddare,
den store fredsfursten, som har säkerställt lif, frihet och egendom. Likasom de
kristne firade världsfrälsaren, så firade skalderna Vergilius, Horatius, Ovidius och
Propertius den politiske värdsförlossaren såsom en gud, som från himmelen stigit
ned till människorna. Horatius anropar honom att ännu länge dröja på jorden och
först sent återvända till himmelen. Hvad Jupiter är i himmelen, det är för honom
Augustus på jorden!
Detta förhärligande går helt och hållet i den hellenistiska teologiens och
alexandrinska hofpoesiens idériktning, och, att det kommer just från tidens största diktare,
utgör ett bevis på den framgång, som monarkien haft hos det andliga lifvets främsta
representanter. Kejsaren själf har uppträdt såsom författare för att med andliga
vapen bekämpa den ännu i litteraturen och i samfundslifvet märkbara opposition,
som hade till ideal Cato och Caesars mördare, Cassius och Brutus. För detta ändamål
författade han en vederläggning af den lofskrift, i hvilken Brutus, den siste romaren,
hade förhärligat sin föregångare Cato, hvilken vederläggning sedan af honom själf
och af Tiberius föredrogs inför ett inbjudet auditorium. Därför torde väl ett visst
sammanhang hafva förefunnits mellan denna det litterära inflytandets politik och
Msecenas’ skaldekrets, om det också vore ensidigt att här tala om en korruption.
Hvad monarkien kunde erbjuda intellektuellt intresserade kretsar, som sågo sin
längtan efter att i fred och lugn få njuta kulturens välsignelser ändtligen uppfylld
-genom världsbefriaren, var i hvarje fall tillräckligt värdefullt för att kunna fästa till
och med en Vergilius och Horatius vid imperatorns triumfvagn.
Därvid hafva de emellertid i formen gått ända till en tillbedjan af framgången,
sorn dock knappast kan tagas på allvar, då den anknyter sig till Olympen. Men
till deras ursäkt må anföras, att denna dyrkan af personligheten och den genom
densamma representerade institutionen motsvarade den härskande tidsriktningen och
således äfven i viss mån kräfdes genom den nya monarkiens lifsbetingelser. Det låg
i denna monarkis väsen, att den i verkligheten alls icke var det, som den ville S3rnas
vara, nämligen ett republikanskt mandat, utan en makt, som hade auktoritet och
grund hos sig själf. Men för en sådan på eget berättigande hvilande, genom sig
själf till världsvälde kallad makt var efter tidens hela åskådningssätt gudomlighetens
idé det närmast till hands liggande och verksammaste sättet att ernå legitimitet.
Det var därför en klok anpassning efter massornas psykologiska uppfattningssätt,
när den kalle beräknaren på kejsartronen, som trots vissa vidskepliga ansatser i
religiöst afseende väl knappt var annat än en skeptiker, ingick detta nära förbund
med religionen och, för att tala med Mommsen, gjorde den återupprättade ortodoxien
till fundamentet för sitt statsskick. Själf medlem af alla stora prästkollegier, lät han
af senaten på sig öfverflytta rättigheten att utnämna alla präster och mottog till sist
år 13 f. Kr. af den talrikt från hela Italien sammanströmmande menigheten - ett
slags plebiscit för kejsardömet - ämbetet såsom statens öfverstepräst, pontifex
maximus. Denna ställning brukade han till en systematisk reorganisation af kulten, till
ett materiellt och moraliskt höjande af prästeståndet och till storslaget befordrande
af tempelbyggnader. Huru föga republikansk denna religionspolitik var till sin
upprinnelse, visade sig tydligt genom sättet att reformera det urgamla enligt legenden
af Romulus själf stiftade arvalernas landtliga brödraskap. Ty arvalerna blefvo
genom kejsarens reorganisation ett förnämt prästkollegium, hvilket han själf, de
kejserliga prinsarne och de aristokratiska kretsarnes spetsar tillhörde och hvilket
enligt de ännu bevarade protokollen numera, icke såsom förut, hade att bedja icke
.blott om gudarnes välsignelse för fälten, utan också på bestämda dagar hade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
