Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
518 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG
duglighet och försvarskraft. Med det nationella äreminnesmärket på Forum Augusti,
hvilket skulle gifva åt denna restaurationspolitik ett glänsande monumentalt uttryck,
med hofskaldernas dikter till landtbrukets lof var den italiske bonden dåligt hjälpt,
och på denna väg kunde de gamla bondelegionerna, på hvilka statens militära kraft
fordom hvilat, icke återkallas till lifvet. Detta låg icke heller noga taget i den
rikt-linie, hvilken csesarismen med inre nödvändighet måste följa.
För kejsardömet var icke fråga om en försvarskraftig nation, utan om en vid
imperatorns person bunden betald soldathär, hvars leder man kunde fylla äfven utan
ett talrikt italiskt bondestånd, eftersom denna yrkesmilitär hufvudsakligen erhöll sina
rekryteringskontingenter från den fattigare stadsbefolkningen och från proletariatet,
ja, allt mer och mer från icke-medborgerliga element. Detta system motsvarar ett
uttalande, som historieskrifvaren Cassius Dio vid ett tillfälle låter Msecenas göra i ett
fingeradt ministerrådssammanträde. Men en dylik legohär, som räknade på den
högsta möjliga sold och efter tjenstetidens slut gjorde anspråk på ålderdomsförsörjning,
betydde också, såsom de strax efter Augusti frånfälle i legionerna inträdande
myterierna ådagalade, en viss fara och på samma gång en betungande finansiell börda.
Denna senare måste i största möjliga omfattning förminskas, och därför inskränkte
sig också Augustus efter genomförandet af de viktigaste militär uppgif terna, såsom
Alplandskapens intagande, i hufvudsak till den uppgiften att tillförsäkra riket fred
genom skapandet af fasta och, om möjligt, naturliga gränser. Eufrat i öster, Oceanen
i väster, Donau och Elbe i norr skulle utgöra gränserna för riket; men icke heller
detta program kunde fullständigt genomföras, då den ursprungliga krigspolitik, som
bröderna Drusus och Tiberius följde, hvilka i Elbelinien sökte vinna en kortare och
från Italien mera aflägsen gräns, måste efter det nederlag, som Varus år 9 efter Kr.
led i Teutoburgerskogen, uppgifvas och gränsen dragas tillbaka till Rhen. Genom
detta uppgifvande af Elbelinien möjliggjordes ett stärkande af Donaugränsen och
ett fasthållande af densamma för framtiden, trots de framgångar, som efter Augusti
frånfälle Germanicus, son af Drusus, för tillfället vann mot germanerna och Vari
besegrare, Arminius, i Weserområdet (vid Idisiaviso, vid Hameln?). Detta
defensivsystem fullföljdes sedan med en sådan konsekvens - 200,000 man måste räcka till
för hela det oerhörda riket -, att i längden till och med defensiven måste blifva
otillräcklig, i synnerhet som i betraktande af den långa, vanligen tjuguåriga
tjenste-tiden det ej var att tänka på tillgång på öfvade reservtrupper.
I denna militäriska svaghet, som var oundviklig, visar sig åter rätt drastiskt
kompromissnaturen i csesarismen och i Augusti lifsgärning. Detta faktum missförstår
Tacitus fullständigt, när han ur feghet eller missunnsamhet mot efterkommande söker
»psykologiskt» förklara kejsarens väl öfverlagda råd till sina arftagare att uppgifva
tanken på en utvidgning af rikets gränser.
Att en sådan kompromiss med dess många brister och motsägelser skulle för
Augusti efterträdare frambesvärja de största svårigheter, är tydligt. Och om den
döende Augustus med ett grekiskt ordspråk uppmanade sina vänner att gifva honom
en bifallsapplåd, emedan han väl spelat sin af ödet honom bestämda roll i lifvets
skådespel, så har redan hans närmaste efterträdare grundligt misslyckats i sin
uppgift att fortsätta rollen i den förste princeps’ anda.
Den svårighet, som ur principatets hela situation framträdde för Tiberius (år
14-37 e. Kr.), innehöll ett personligt-dynastiskt och ett republikanskt-politiskt
moment. Då i följd af förtidig död Agrippas och Julias äldre söner kommit ur
räkningen och den yngste, Agrippa Posthumus, saknade nödiga förutsättningar för alt
kunna öfvertaga högsta makten, så saknade nu det juliska kejsarhuset en lämplig
arftagare. Därför hade den stränga legitimitetsprincipen måst brytas genom adoptionen
af den militäriskt och administrativt på ett glänsande sätt bepröfvade Tiberius. Att
Tiberius redan förut trädt tronen närmare genom den af Augustus yrkade skilsmässan
från den första gemålen och äktenskapet med den i änkestånd varande Julia, var
ett betydelselöst förhållande, eftersom detta äktenskap måste upplösas i följd af
prinsessans skandalösa vandel.
Men nu hade i följd af den augustiska familjepolitiken kommit till stånd en
ytterligare förbindelse mellan det juliska och det claudiska huset, genom äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
