- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
528

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Principatets grundläggning och det julisk-claudiska kejsarhuset.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

528 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.

Claudius Caesar och förmälde med sin trettonåriga dotter Octavia år 53. Detta var
ett offentligt tillkännagifvande, att han hade att vänta sig tronen, hvilken också utan
vidare tillföll den sjuttonårige, när Claudius plötsligen afled år 54, såsom man sade,
förgiftad af sin egen maka.

Nero hade föreställts allmänheten såsom fiiosoflärjunge, då det hade lyckats den
kloka Augusta att för den i detta fall vanskliga rollen af prinslärare vinna samtidens
mest lysande snille, filosofen Seneca. De förväntningar, som anknöto sig till detta
uppfostringsverk, tycktes också i verkligheten gå i uppfyllelse såtillvida, som den
ungdomlige fursten öfverlemnade regeringen i händerna på Seneca och
gardesprefekten Burrus. Riket hade aldrig regerats bättre än under de fem första åren af Neros
styrelse enligt utsago af ett kompetent vittne, den store kejsaren Trajanus.

Visserligen föllo snart nog dystra skuggor äfven på den nya styrelsen i följd af
konflikterna inom kejsarhuset, hvilka härsklystnad och lidelsefullt temperament
framkallade. Agrippina ville icke förgäfves hafva gjort sin son till världens herre. Hon
begärde sin andel i makten, men måste snart göra den erfarenheten, att hennes vilja
var fullkomligt vanmäktig emot det, som Seneca benämnde Neros »medfödda
vildhet». När hon i sin förbittring utspelade de olyckliga moder- och faderlösa, den
undanskjutne Britannicus och Octavia emot sonen, påskyndade hon endast deras
fördärf. Britannicus förgiftades på Neros befallning vid ett gästabud, en katastrof, som
Tacitus jämte dess slutakt, den påskyndade begrafningen under natten, har skildrat
med underbar konst. Ett edikt förkunnade, att fursten nu så mycket mer räknade
på senatens och folkets gunst, som han vore den sista af den till denna högsta
ställning födda ätten.

Hvad den olyckliga kejsardottern angår, så såg hon sig snart ställd helt och
hållet i bakgrunden genom Neros förhållande till en dam ur aristokratien, en viss
Poppsea Sabina, som knutit den unge vällustingen vid sig med alla koketteriets
konstgrepp och i hvilken Agrippina med rätta såg en farlig medtäflarinna. Agrippinas
försök att hindra Neros skiljsmässa från Octavia stegrade blott kejsarens hat och
misstroende, alldenstund hennes opposition icke syntes ofarlig i betraktande af
kejsarinnan-moderns talrika ända in bland gardets leder sig sträckande förbindelser.
Därför beslöt den fege bofven att mörda sin egen mor. Efter ett första raffineradt
uttänkt men misslyckadt försök lät Anicetus, kommendant öfver flottan vid Misenum
och en bland Neros forne lärare, genom sina soldater nedstöta Agrippina i hennes
närbelägna villa (år 59). I det officiella meddelandet till senaten hette det, att
Agrippina planerat ett mordförsök mot sonen och, sedan detta blifvit upptäckt, med
egen hand beröfvat sig lifvet. En förklaring, som senaten besvarade med lyckönskningar
och tacksägelsefester för kejsarens räddning.

Inför denna hållning hos senaten och inför detta folkets jubel, som brusade
omkring honom vid det högtidliga triumftåget till Capitolium, är det ganska tänkbart, att
han verkligen fällt det yttrandet, att ännu ingen Caesar före honom vetat, hvad han
kunde våga! Denna maktkänsla stegrades, när hans ungdoms lärare och rådgifvare,
Burrus och Seneca, veko från hans sida. Burrus dog år 62, och den nye
gardesprefekten Tigellinus, en alltigenom nedrig karaktär, vann snart i förbund med sin
gynnarinna Poppsea ett sådant inflytande, att Seneca såg sig fullständigt skjuten åt
sidan och begärde sitt afsked.

Det första offret för de nya makthafvarne blef Octavia. Sedan hennes äktenskap
med Nero upplösts på grund af föregifven ofruktsamhet och en kriminalprocess för
äktenskapsbrott ej ledt till något resultat, hade hon förvisats till Campanien, och
såsom hennes efterträdarinna hade Poppsea dragit in i kejsarpalatset. Men nu tog den
oberäkneliga folkmeningen afgjordt parti för den förskjutna. När det ryktet spridde
sig, att hon blifvit återkallad, kom det till formliga folktumult. Poppseas bildstoder
omkullvräktes af det rasande folket och sönderslogos, däremot buros Octavias omkring
i triumf och smyckades med blommor, till dess att soldater skingrade massan.
Följden blef, att Octavia genom skurken Anicetus, som själf angaf sig såsom invigd
i planerna, beskylldes för högförrädiska stämplingar och afrättades är 62.

I denna atmosfär af blod, sinnlighet och gränslös uselhet finnes det knappt
någonting vidare, som man skulle kunna hålla för otroligt i Neros historia. Det är också

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/1/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free