- Project Runeberg -  Världshistoria / Forntiden /
534

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Inbördeskrig och Flaviernas dynasti. - 3. Nerva, Trajanus, Hadrianus och Antoninerna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hafva de dock icke uppgifvit den åt Domitianus öfverlemnade rätten d. v. s. just
befogenheten att utnämna senatorer. Inför denna senatens degradering lät sig icke heller
oberoendet gentemot den kejserliga domsrätten upprätthållas. Om den senatoriska
oppositionen utgick från den förutsättningen, att kejsaren omöjligen kunde hafva rätt
öfver lif och död gentemot dem, som voro hans ämbetsbröder, så motsvarade denna
teori icke längre rättsläget. I själfva verket höll Domitianus på svärdets rätt öfver
alla. Huru detta skulle inverka på andan vid rådplägningarne och besluten, ligger
i öppen dag. De blefvo ren form, ingenting vidare, såsom Plinius den yngre skildrat
det i sina bref och i sin panegyrik öfver Trajanus.

Äfven i yttre måtto träder principatets förvandling till tyrannis klart i dagen.
För en sådan statsrättslig uppfattning, som Domitianus hyste, var det otänkbart, att
fursten skulle vara blott princeps, blott den främste mannen i staten. Han ville vara
statens herre. Om han också icke vågade att officiellt upptaga namnet i sin
titulatur, så lät han dock af hofvets tjenstemän tilltala sig såsom »herre och gud» och
så betecknas i de kejserliga ämbetsmännens skrifvelser. Denna fraseologi upptogs genom
smickret i poesien och prosan, t. ex. i inskrifter, af tjenstepersonalen och kansliet.

Icke heller nu uteblef reaktionen. Den trots alla slag ingalunda utdöda
aristokratisk republikanska opposition, som delvis närdes genom stoicismens ideal, lyfte
än en gång hufvudet. Redan den upprepade utvisningen af filosofer visar, huru
liflig motströmmen måtte hafva varit inom intelligensaristokratien. Därtill kom den
aldrig upphörande myteriandan inom arméen och en af Nordgermaniens ståthållare
Saturninus föranledd väpnad resning, som kunde blifva så mycket farligare för
kejsaren, som de krigiska framgångarne under Agricola i Britannien och hans
framgångsrika mått och steg för utvidgandet och säkerställandet af riksgränsen vid
Rhen, i Taunusområdet och omkring nedre Main, hvarest anläggningen af Saalburg
och gränsskyddet limes från Rheinbrohl till Odenwald tillhöra denna tid, starkt
fördunklades genom en rad af motgångar vid Donau mot dacierna (under Decebalus),
mot sveberna (markomannerna) och sarmaterna (jazygerna).

Visserligen lyckades det för Domitianus ganska snart att blifva herre öfver alla
fientliga ansatser, men deras efterverkningar fortforo. De efterlemnade hos honom en
beständig känsla af osäkerhet och fruktan, hvilken känsla blott stegrades genom det
tilltagande antalet af kriminalundersökningar och blodsdomar. Den skräck, som den
ohöljda despotismen utbreder nedåt, drabbade med förstärkt kraft honom. Därtill
kom, att han, själf härskaren, i hvars bröst en beständig känsla af fruktan brottades
med allmaktskänslan, genom aristokraternas fientlighet lät hänföra sig till att beträda
demagogiens utförsbacke. För att göra sig säker om sin soldatesks trohet gick han
i författning om en afsevärd förhöjning af legionernas och gardets sold, och
hufvud-stadsbefolkningens stora massa hölls vid godt lynne genom utdelningar, förlustelser
och dyrbara byggnadsföretag. Kostnaderna, som systemet medförde, vältades öfver
på den förhatade aristokratien genom justitiemord och konfiskationer.

Sålunda urartade själfhärskardömet till ett rent skräckvälde, som ända in bland
kejsarens omedelbara omgifning, ja, inom själfva den kejserliga familjen alstrade en
beständig känsja af dödsfruktan, som med psykologisk nödvändig måste föra till
en katastrof. År 96 föll Domitianus offer för en sammansvärjning mellan
gardesprefekten och hofmännen. Öfver den dödade uttalade senaten högtidligen sin
aktförklaring, lät omstörta hans bildstoder och förklara alla hans regeringshandlingar för
ogiltiga och kraftlösa.

3. Nerva, Trajanus, Hadrianus och Antoninerna.

Det såg ut, som om reaktionen mot absolutismens öfverdrifter, som - enligt en
visserligen konventionell formel - prisades såsom en frihetens pånyttfödelse, skulle
åstadkomma en ny utveckling af de goda krafter och anlag, som ännu voro till
finnandes inom romarvärlden. Den ur den senatoriska oppositionens egna led
framgångne ålderstigne kejsaren Nerva (96-98) är den förste i en rad af härskare, som för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:46 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/1/0554.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free