Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den materiella och andliga kulturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN MATERIELLA OCH ANDLIGA KULTUREN. 571
En ojämförligt mer tilldragande företeelse är Plutarchos från Chaironeia (omkr. 40-
120), men han är likväl ingen forskare eller historiker. Redan den ledande grundtanken
i det stora verket af »parallell-biografier» att med hvarandra efter karaktär och öden
jämföra två och två personligheter ur den grekiska och romerska historien
föranleder till ohistoriska konstruktioner och försvårar den opartiska värdesättningen
af hans hjältars individuella egenart. Visserligen är just detta det individuella
hufvudföremålet för hans intresse, och i denna mening har han sagt om sig själf, att han
vore biograf, icke historieskrifvare. Men äfven här är det återigen en ensidig
måttstock, som lägges på den historiska personligheten och som starkt inverkar på värdet
af hans i och för sig rätt tilltalande lefnadslopp och karaktärsbilder. Hvad som
intresserar honom hos hans hjältar är egentligen icke deras handlingar, utan deras väsen,
deras andligt sedliga beskaffenhet, sådan denna enligt hans uppfattning ofta träder
tydligare i dagen i en helt obetydlig handling, ett ord, ett skämt än i stora handlingar
och strider. En sådan uppfattning måste från början afstå från att historiskt begripa
en historisk personlighet i sammanhang med dess egen tid och ur de särskilda
förutsättningar, i hvilka dess tillvaro har sin rot.
I hvarje fall står denne älskvärde berättare, som lemnat en Shakespeare stoff och
karaktärer för tragedien, den högt bildade ande, som har fängslat en Montaigne och
Goethe, vida öfver den följande tidens ytliga historia, öfver en Arrianos, som dref det
ensidiga jäktandet efter egendomligheter i stil så vida, att han såsom en ny Xenophon
i atticerande stil skref en historia om Alexander såsom Anabasis och i ionisk,
Herodotos efterliknande stil en bok öfver Indien. Dessa verk hafva såtillvida ett
värde, som de begagnade källorna icke bevarats till vårtid. Detsamma gäller också
om alexandrinen Appianus (f efter 160), som i ett maniereradt språk med
blandning af Herodotos’ och Thukydides’ stil kompilerat en historia om Roms
världs-eröfring, liksom också om den största delen af Dio Cassii från Nicaea (f omkr. 229)
romerska historia; denne har genom sin döda thukydideiska atticism och sin
bred-spåriga retorik betagit sin framställning all friskhet och allt lif. Originalvärde
skulle för oss den del af boken ega, som afhandlade samtidens historia, för hvars
behandling han såsom hög ämbetsman och militär borde varit särskildt skickad,
men just denna del af hans bok är blott i högst fragmentariskt skick bevarad åt
eftervärlden.
Såsom denna historieskrifningens utvecklingsgång visar, ligger dess svaghet däri,
att den mer och mer talade ett dödt språk, hvarigenom äfven innehållet blef lidande.
I den romerska Västern liksom i den helleniska Östern försvann det lefvande
språket mer och mer ur litteraturen. Den romerska arkaismen, hvilken man träffande
benämnt rokoko och som genom Marci Aurelii lärare, Fronto, nådde sin höjdpunkt,
dref sin forntidsimitation ända till direkt efterbildning af Catos, Ennii och Plauti
språk, medan under tiden i den hellenistiska världen den redan hos historikern
Dionysios framträdande atticismen och den från och med det andra århundradet
tongifvande så kallade andra sofistiken skrefvo den gamla helleniska konstens och
litteraturens pånyttfödelse på sin fana och än en gång sökte göra till litteraturspråk
det gamla attiska språket, »det finaste, klangrikaste instrument, hvarpå
människoanden någonsin spelat».
De stora talkonstnärerna, som denna klassicism alstrade, ville åter tala det ädla
attiska språket så, som Demosthenes hade talat det ett halft årtusende förut! Detta
var ett sträfvande, som öfverallt möttes af ett lefvande estetiskt behof - man tanke
på det sköna arbetet: Om det sublima! - och särskildt af ett starkt begär efter
konstnärlig utbildning af talet. Utan retorisk utbildning var under denna tid en högre
bildning så litet tänkbar, att talrika menigheter, ja staten själf bekostade lärostolar
för ungdomens retoriska utbildning. Detta system af offentlig undervisning utsträcktes
sedermera från och med Antoninus Pius till filosofien och en del fack vetenskaper.
Öfverallt, där det talade ordet spelade en roll, intogo målsmännen för denna retorik
*en framstående ställning som ordförande vid festliga sammankomster, såsom
innehafvare af högre ämbeten inom städerna, såsom städernas befullmäktigade ombud
till kejsaren, såsom berömda och firade vandrande lärare, som öfverallt i rikets städer
förkunnade hellenismens evangelium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
