Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET RELIGIÖSA LIFVET.
577
pekade likheterna förefanns mellan en Senecas och den dåtida kristendomens
världsuppfattning. Senecas andliga värld är dock alltjämt ett frihetens rike! Med
all sin dogmatism tänker han icke alls att genom en främmande vilja, en yttre
läroauktoritet låta diktera sitt omdöme öfver de yttersta frågorna. Han tillhör ännu dem,
som »välja» sin mening, tillhör hairetikoi, såsom antikens senilblifna människa från
en trångt begränsad världsåsikts ståndpunkt har benämnt sådant folk. Energien hos
den antika kulturblomstringens kritiska intelligens är ännu icke utdöd hos honom,
såsom redan de sköna ord bevisa, i hvilka han uttalar sig om den tänkande
människans förhållande gentemot sådana, som tro sig sitta inne med svaret på lifvets
högsta frågor: »Fäll ditt omdöme såsom domare och säg, hvem som efter din
åsikt lärer det sannolikaste, ej hvem som lärer det sannaste. Ty detta står så högt
öfver vår förmåga som sanningen själf». Epicharmos’ klassiska ord: »lär att tvifla»,
den stora kulturprincip, hvilken den antika vetenskapen har att tacka för kraften
till sina väldigaste forskningsresultat, var ingen död bokstaf för Seneca. Därför är
hans tro på själens
odödlighet så långt ifrån
absolut, att han en gång till och
med betecknar den såsom
en skön dröm och ännu
i sina sista skrifter
behandlar hela frågan såsom
oafgjord,likasom Sokrates
i den platonska apologien.
I en tragedi benämner
han den antika
helvetestron, sådan den kommer
till uttryck i
föreställning-arne om Hades,
innehållslöst och tomt prat, en
spökbild, som ängslar oss
såsom en feberdröm.
Hvilken motsats till den
dåtida kristendomen, för
hvilken slutet af all vis-
Bild af filosofen Seneca.
Porträttherm i Königl. Museum i Berlin.
dorn var den motsatta
principen: »Du skall tro»,
och som från en absolut,
på öfvernaturlig
»uppenbarelse» hvilande sanning
trodde sig berättigad att
föreskrifva vetenskapen,
till hvilket mål den
måste komma och hvilka
resultat den under alla
omständigheter hade att
undvika. En dogm, som
kräfde endast tro, och en
auktoritet, som fordrade
endast lydnad, skulle
Seneca lika litet som
antikens vetenskapliga
tänkande öfver hufvud taget
hafva velat erkänna.
Sedan man emellertid
från den filosofiska spekulationens sida lemnat den rena forskningeris bana och
beträdt det religiösa fantasilifvets stigar, var det icke längre möjligt att undgå
en tilltagande fördunkling af den kritiska position, på hvilken Senecas nämnda
sats berodde. Den äkta tänkarens kritiska agnosticism genomkorsades mer och mer
af en känslovärdering, som till sist kunde känna sig tillfreds endast med en
känslomässig belysning af tingen. Ju mer det rent vetenskapliga begripandets kraft och
mod försvagades, desto villigare överlemnade man sig åt sina känslostämningar.
Detta är ett karakteristiskt drag hos antikens dekadans. Redan i kejsartidens första
århundrade spriddes en pseudofilosofisk litteratur, förfalskad under Pythagoras’ och
hans lärjungars namn, hvilken sökte inom filosofien skaffa medborgarrätt åt tron
på demoner, åt den teurgiska trolldomsvidskepelsen och åt alla möjliga svärmares
extatiska hugskott: »de pythagoreiska hemligheterna», som voro kända redan af den
augustiska tidens skalder. Samtidigt möter oss i denna nypythagoreiska litteratur,
liksom äfven eljes, det utpräglade dekadanstänkandet, som söker stödja sina
formulerade satser med auktoriteter i stället för skäl och bevis.
Därmed är den branta utförsbacken beträdd, på hvilken till sist den antika anden
förlorade alla kraft till motstånd mot auktoritetstron och mot det på nytt tilltagande
och kring sig gripande mytologiska och mystiska tänkesättet, som samma ande i sina
högsta representanter ett halft årtusende tidigare hade öfvervunnit. Viljelöst låter
den antika dekadansmänniskan snärja sig i de öfvernaturliga förhållandens nät, som
utbredts öfver hennes lif af teologi och mystik. Dess från nyktert och klart tänkande
afvanda hjärna förvandlade slutligen de absurdaste satser till axiomer och trosartiklar
Världshistoria I.
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
