Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
578 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
och fylldes alltmer med metafysiska gyckelbilder, med väsenlösa skuggor, hvilka åt
den sjunkande kejsartidens filosofiska och teologiska litteratur gifva en till stor del
nästan patologisk prägel.
Så hafva redan från och med Poseidonios stoikerna och sedermera äfven
platoni-kerna i sträfvandet att förlika sin världsåskådning med folktron upptagit tron på
demonerna och mellan den enda absoluta gudomen och människorna inskjutit
mellan-väsen, och dem skulle de med den högsta gudomens idé oförenliga folkliga
religionsbruken och gudalegenderna gälla. Detta demonernas mellanrike gjorde den äfven
inom stoa företrädda allegoriska tolkningen af myterna öfverflödig och möjliggjorde
till och med för filosofen tron på berättelser om under, om hvilka Strabon en gång
yttrat, att blott kvinnan och massan ännu behöfde dem.
Såsom redan platonikern Gelsus i sin stridsskrift mot kristendomen påvisat, hafva
dessa demoner en påfallande likhet med den judiska och kristna folktrons änglar.
De äro rent ut symptomatiska för hellenismens tilltagande närmande till Orientens
föreställningsvärld. Ett nytt viktigt symptom för detta närmande är också den äfven
af stoa omfattade tron på alla möjliga uppenbarelser. I motsats till andra riktningar,
som i detta afseende sökte rädda traditionerna från en bättre tid, har stoa gjort
sitt möjligaste för att befordra tron på orakel och spådomar och andra
»uppenbarelser» i förebud, drömmar och visioner, i stjärnornas lopp o. s. v. Därigenom att
man sammanblandade föreställningar i den urgamla babylonisk-egyptiska tron på
stjärnorna och ödet och till en del äfven i den gammalgrekiska tron på siare med den
grekiska vetenskapens begreppsvärld, utvecklade sig den af de s, k. kaldeerna i hög
grad utbredda vidskepelsen, hvars oerhörda makt öfver själarne tillräckligt
kännetecknas däraf, att en den exakta vetenskapens representant, Ptolemseus, skrifver en lärobok
i astrologi. Den formligen till religion upphöjda astrologien har så nära sammansmält
med den härskande världsåskådningen, att man ansåg den af en trött värld
efterlängtade »återlösningen» såsom en själens befrielse ur den genom stjärnorna bestämda
tvångets värld. Däraf kom också den tilltagande betydelsen af den samtidigt till
utbredandet af filosofiska läror och såsom pseudofilosofisk kunskapskälla begagnade
orakellitteraturen, liksom ock af de kaldeiska logia och de s. k. sibyllornas
spådomar, hvilka med den kaldeiska astrologien förbundo förutsägelserna om ett
sammanstörtande af den bestående världsordningen.
Genom denna sammanblandning af filosofi med föreställningarne om religiösa
uppenbarelser trädde bredvid förnuftet såsom erkänd kunskapskälla »uppenbarelsen»,
i hvilken tidens tankesvaghet trodde sig finna den säkerhet, som förnuftskunskapen
icke kunde erbjuda. Därigenom nedsjunker filosofien till skolastikens nivå. Ja,
den blir helt enkelt teologi, och däraf kommer den afgjordt mystiska karaktären hos
filosofien, sådan den från och med det tredje århundradet kommer till uttryck hos
nyplatonismens representanter Plotinos, Porphyrios och Jamblichos m. fl. Det är
ett »skådande af Gud», en »förening med Gud», som nyplatonismen hoppas på
extasens och entusiasmens väg kunna tilltvinga sig. Den tror sig bäst kunna nå
detta själens försjunkande i Gud genom intensiv andlig förberedelse eller »helgelse»
och späkning, genom vegetarisk diet och afhållsamhet eller också genom de
rituella reningar och invigningar, som de då så talrika hemliga kulterna eller
mysterierna pålade sina troende för att genom den för de invigde sig uppenbarande
gudomen göra dem delaktiga af »återlösningen». Med denna förening af filosofi,
mystik och mysterietro är filosofiens bankruttförklaring afgifven. Filosofien har
upplöst sig själf.
Hvad som gäller om filosofien, det gäller öfver hufvud taget om hela den
andliga bildningen. Det starka och fria släkte, som ville hafva förnuft och vetenskap,
ej auktoriteter att tacka för sina idéer och inspirationer, höll på att alldeles utdö,
om också då och då fortfarande förnummos protester mot den rådande dogmatismen
och supranaturalismen, såsom t. ex. hos »empirikern» Sextus (omkr. 200) och hos
andra. Vi se detta rätt tydligt på historieskrifningen. På detta område hade den
frie helleniske anden redan ett halft årtusende förut frigjort sig från all
auktoritets- och traditionstro och stigit till det vetenskapliga tänkandets höjd. Han hade
insett, att värld och människotillvaro behärskas af en allmän lagbundenhet, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
