Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
584 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG
Ganska betecknande är slutligen också sättet att här gentemot uppenbarelseguden
ställa en ur mörkret framgången ond demon. Allt detta är föreställningar, som på
samma eller liknande sätt framträda äfven i andra mysteriereligioner, särskildt i
kristendomens utvecklade Kristusmystik. Man tanke här endast på evangelisten Johannes
och hans evangelium, i hvilket den egyptisk-hellenistiska mystikens och
mysteriereligionens begreppsvärld och formelspråk troget afspeglas.
Upptagandet i mysteriesamfundet, invigningen, genom hvilken gudomen förbinder
sig med den troende, försiggår i sakramental form genom ett slags dop, d. v. s. genom
bestänkning med vigvatten, bad eller tvagning, eller också genom bekransning,
smörjning med salva, drickande af vatten, mjölk eller vin, Dionysos’ helgade dryck,
öfver-lemnadet af bröd m. m. dylikt. Så kallas i Isismysterierna det vigda vattnet, genom
hvars sakrala meddelande frigörelse från Hades följer, lifvets vatten, det omedelbara
motstycket till det kristna dopet. En särskild sakramental magisk verkan hade den
helgade måltid, öfver hvilken vissa trollformler uttalades, en efterklang af den
uråldriga religionsuppfattning, enligt hvilken en människa kan vinna förening med en
gud och gudomlig kraft därigenom, att hon äter honom eller delar af honom,
alldeles på samma sätt som naturmänniskan tror sig genom detta medel kunna tillegna
sig den h vite mannens klokhet och djurets styrka. Denna uppfattning af ätandet
såsom en förening med det andliga möta vi i en liturgisk formel vid Attisgudstjensten,
vid hvilken recipienden genom det sakrala ätandet återfödes till medlem bland de
åt Attis invigde.
Om vid sidan af detta sakrament i mysteriernas religionsbruk från kristet håll
såsom lifvets sanna näring framhöllos brödet och Kristi kalk, så erkände man därmed,
att kristendomen med de öfriga mysteriereligionerna delat äfven den tron att genom
lekamligt ätande kunna upptaga något gudomligt. Därför har den också i sin ritus
sin guds sakramental-fysiska annammande liksom dessa.
Liksom de i mysterierna deltagandes kärleksmåltider, så var också de kristnes
nattvardsfirande den sakramentala föreningen med den gudomlige stiftaren, genom
hvilken den blef just en lifvets och odödlighetens måltid. Liksom de på
Dionysos-Zagreus troende hyste den föreställningen, att de åto guden själf, så åts och dracks
äfven Kristus af dem, som trodde på honom, och Kristus var därför i dem. Hvar och
en därför, som drack och åt ovärdig, han försyndade sig på Herrens verkliga lekamen
och blod, emedan han i verkligheten hade emottagit båda. Det var alltså -
visserligen icke Jesu lära - men dock ett äkta, redan i den paulinska sakramentsläran
framträdande fornkristet föreställningssätt, när ännu Luther tillskref det sakrament, som
består i utdelandet af Herrens lekamen och blod, en myslisk-magisk verkan,
visserligen utan att ana, att han därmed blott upprepade en föreställning från de antika
mysteriereligionerna, hvilken på det närmaste sammanhänger med religionens
naturformer i allmänhet.
En annan form af den invigdes förening med Gud är meddelandet af den Helige
ande, pneuma. Detta är ett betydelsefullt försök att genom en mera andlig
uppfattning ersätta det primitiva försinnligandet af detta förlopp, som ligger i föreställningen
om ett kroppsligt ingående. Enligt denna uppfattning, som visserligen icke heller
kunde undvara ett sinnligt substrat, gick gudens pneuma in i den dödlige såsom
en eldslåga, sådan som den vid Mithrasgudstjenstens invigningsritual flammade omkring
den, som undergick invigningsceremonien. Genom att inandas denna eldfläkt fylles
han med den Helige ande och upplyftes till Gud. Han blir en annan och delaktig
af odödligheten, emedan han genom den gudomliga anden, som från detta ögonblick
bor i honom, har andel i den gudens odödlighet, som är i honom. Såtillvida betyder
detta sakrament en »ny födelse» eller en »pånyttfödelse», d. v. s. den jordiska
människans död och en ny odödlig och gudomlig människas födelse. »För evigheten
på-nyttfödda» benämnde sig de på den Stora gudamodern troende i Rom, hvilken hade sin
helgedom intill Vatikanska kullen.
Äfven för kristendomen är det just pneuma, som förmedlar den troendes förening
med Gud. I och med den Helige ande, som Jesus gifver sina lärjungar, erhålla de
förmågan att utöfva den gudomliga makt, som han själf innehade. Såsom flammande
eld, i form af eldtungor utstrålar denna eld från dem, alldeles så, som den antika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
