Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
590 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Kärleksmåltid.
Fornkristlig väggmålning i S:t Gallisti katakomb i Rom.
med så till hjärtat gående innerlighet och med sådan verkan. Huru skulle i en
Attisprästs eller i en Mithrasprästs mun det väldiga ordet varit tänkbart, med hvilket
hos Paulus den odödliga hymnen börjar: »Om jag talade med människotungor eller
med änglatungor, men icke hade kärlek, så vore jag en ljudande malm och en
klingande bjällra».
I huru hög grad den egna själens räddning, alltså ett utprägladt individualistiskt
moment, står i medelpunkten för kristendomen, liksom för mysteriekulterna, så skiljer
sig den förra afgjordt från de senare i det afseendet, att kristendomen samtidigt gjort
broderlighetens idé och befordrandet af solidariteten till ett villkor för frälsningen
själf på ett sätt, som ingenstädes eger sin motsvarighet. Till och med bespottaren
Lukianos måste i sin Peregrinosbiografi medgifva, att de kristne utvecklade en
»otrolig ifver», så snart »någonting inträffade, som berörde deras gemensamma intressen».
Därför var, såsom Tertullianus med rätta anmärker, det specifika kännetecken, som
för det hedniska medvetandet skilde de kristne från den öfriga världen, deras
kärleksverksamhet, deras omsorg om de hjälplöse, »det otillfredsställbara begäret att
utöfva välgörenhet», hvilket af en skrifvelse från den romerska församlingen till
församlingen i Korint (år 96) prisas såsom en sann kristlig församlingsgrundstämning.
»Sann och verklig barmhärtighet utgifver på gatorna mer penningar än eder religion
i templen.» Sålunda höjde sig midt under det oerhörda sociala, politiska, ekonomiska
och moraliska förtrycket, med hvilket den absolutistiska staten och den plutokratiska
samfundsordningen lågo öfver folkets breda lager, allestädes en af sedliga ideal fylld,
folklig organisation, »ett nytt folk», »ett nytt släkte», såsom de kristne sade, hvilket
mot alla betryckta sträckte en brodershand, som lofvade tröst och hjälp åt sjuka,
svaga och orkeslösa, åt änkor och faderlösa, och gjorde till och med den föraktade
slafven till en broder och visade denna broderkärlek äfven efter döden genom att
sörja för en hederlig begrafning och förbön för den dödes själaro, en särskildt för
det antika uppfattningssättet värdefull åtgärd, som enligt ett yttrande af kejsar
Julianus i utomordentlig grad höjt kristendomens tilldragande kraft på massorna.
I det att de kristna församlingarne icke blott öfverlemnade denna
kärleksverksamhet åt de enskilde utan äfven organiserade den såsom en församlingens funktion,
i det att de förvandlade kyrkans egendom till fattigegendom, utvecklade de sig till
formliga ekonomiska sammanslutningar, som vida öfverträffade allt hvad det dåtida
föreningsväsendet åstadkommit i begrafningskassor samt understödsfonder. Hvar
och en, som anslöt sig till en kristen församling, förvärfvade därigenom en viss ideell
utsikt till ett existensminimum, som församlingen sökte förskaffa honom antingen
genom att bereda tillfälle till arbete eller ock, i händelse af oförmåga att arbeta, genom
direkt understöd. »Åt den arbetsduglige arbete, åt den till arbete oförmögne med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
