Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET RELIGIÖSA LIFVET.
593
för den kristne på den goda sidan alltjämt genom den beständigt tilltagande hopen
af så kallade »heliga» ur de verkliga eller förmenta martyrernas led. I dem egde
den kristne vid hvarje tillfälle förkämpar och till hjälp beredda skyddsherrar, som
afvärjde de demoniska makterna och som i alla lifvets farliga lägen stodo vid hans
sida, botade sjukdomar, befordrade välstånd och huslig lycka, gåfvo åt skörden
framgång och välsignelse, vakade öfver de kristna församlingarne, afhöllo från stad och
land farsot, hunger och dyr tid samt andra plågor, som, med ett ord sagdt, gjorde
för den troende allt det, som hedningen fick röna af sina små gudomligheter, heroer,
lokalgudar, läkedomsgudar, fält- och husgudar. Den till kristendomen öfvergångne
hedningen behöfde blott sätta ett helgons kult i stället för dessas dyrkan, och han
hade därmed samma välvilliga hjälpare som tillförene. Också äro många helgon,
såsom denmoderna
religionshistorien
kunnat uppvisa,
ursprungligen ingenting annat än
hedniska gudar, som
man kristnade,
alldeles så som man
förvandlade de sju
planeterna till de
sju ärkeänglarne.
Visserligen såg
kyrkan själf i
helgonen ingalunda
gudar. Men den
populära föreställningen lät sig icke af
kyrkans makt på
något sätt
regelbindas, särskildt som
denna föreställning
beständigt erhöll ny
näring genom de
synbara
underpanter, som den
troende egde genom
helgonens grafvar och
minnen af deras
jordiska tillvaro.
Med dessa reliker,
huru spridda och
kringströdda de än
månde vara, stod
dock ständigt enligt
kristen uppfattning
en förklarad kropp
i förbindelse, och
de gällde därför
såsom bärare af
samma öfvernaturliga
krafter, genom
hvilka helgonen själfva
under lifstiden
hade öfvervunnit
afgrundens makter.
Däraf relikernas
demonbetvingande
makt och deras
förmåga att bota
sjukdomar och hålla på
afstånd allt annat
ondt och farligt,
som för den
hedniska, liksom ock
för den kristna tron
för det mesta var
onda andars verk.
Intet under därför,
att den vid Orientens fantasi närda legenddiktningen visste att om helgonens och
deras relikers undergörande förmåga berätta saker, som på detta område hafva, så
vidt möjligt, öfverträffat den hedniska folktron. I jämförelse med martyr- och
relikkultens fantastiska, förtrollade undervärld, sådan den särskildt efter Constantins tid
tog öfverhand, måste dess förebild och mönster, som var kulten af grekiska heroer
och deras reliker, förblekna. Alltså möter oss äfven här samma företeelse, nämligen
att den nya tron öfvervinner den gamla, i det att den under nya namn och i andra
former gifver den troende detsamma, som den gamla hade gifvit, och verksammare
än den gamla kunnat gifva. Tänk, hur mycken hedendom det här döljer sig under
kristlig klädnad!
Därvid är det betecknande för det andliga lifvets oerhörda förfall, att det ingalunda
var blott den obildade massan, som kritiklöst omfattade en måttlös och orimlig
öfver-tros mest vidunderliga föreställningar. Äfven på de bildade verkade samma
föreställningssätt med styrkan hos oemotståndliga tvångsföreställningar, och den kristna
apologetiken, som använde just relikunderverken till försvar för den nya tron,
förfelade därför icke att göra intryck äfven på de högst stående.
Apostlafursten Paulus i en väggmålning.
I Petri och Marcellini katakomb i Rom.
Världshistoria L
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
