Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
594 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O- DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Till och med en så fint bildad och andligen begåfvad man som Augustinus, först
hednisk vältalighetslärare, sedan kristen biskop, blef inför denna tidsriktning och dess
föreställningssätt ett omyndigt barn. I sitt viktigaste arbete, De civitate Dei, »Om Guds
rike», anför han såsom verklig historia de underbaraste helbregdagörelser, ja uppväckande
af döde genom reliker. I detta Augustini verk, i hvilket tidens hela kyrkliga
världsåsikt är sammanfattad till ett stort universalhistoriskt system, synes den naturliga
världen redan på ett sådant sätt sammanflätad ined en öfvernaturlig, att historien
formligen upplöses i en serie af underverk. På denna väg kunde det slutliga
resultatet icke blifva något annat än en världshistoriens saga, som i all sin barnsliga
hjälplöshet gentemot orientalisk mytdiktning med sin krassa uppfattning af undret
och sin fantastiska supranaturalism för ett årtusende nästan omöjliggjorde hvarje
vetenskapligt begripande af naturen och historien. Man behöfver blott att emot detta
den dåtida kristliga historiens filosofiska hufvudverk uppställa namnet Thukydides för
att fatta hela det oerhörda förfallet hos antikens kritiska genius och se djupet af den
klyfta, som skiljer skaparen af den klassisk-helleniska och på samma gång äkta
moderna historieskrifningen från grundläggaren af medeltidens historiska uppfattning.
Om till och med en så rikt begåfvad ande som Augustinus stod hjälplös inför
nedsjunkandet i medeltiden, så kan man däraf förstå, huru det måste hafva förhållit
sig med génomsnittsbildningen. I fråga om filosofiens utveckling och den på alla
områden Öfverhandtagande böjelsen för traditions- och auktoritetstro hafva vi sett,
att äfven i den andliga habitus hos den antika kulturmänniskan försiggick en allt
afgjordare regressiv omdaningsprocess till halfkultur, till typen för medeltidens
människa. Äfven för denna tendens var denna nya tro gynnsam, i det att den erbjöd en
trött tids auktoritetsbehof en uppenbarelse, som icke tillät tvifvel eller motsägelse och
som sökte stödja denna uppenbarelse genom ett sanningsbevis af just den art, som
den härskande böjelsen för tro på tradition närmast kräfde. Liksom medlemmarne i
de antika mysteriekulterna trodde sig vara de utvalda innehafvarne af en urgammal
från Orienten härstammande vishet, på samma sätt stödde sig de kristne på judarnes
för tidsmedvetandet urgamla skrifter, hvilka efter Gamla Testamentets öfversättande
genom sin monoteism, genom sin etik och genom profeternas och psalmisternas
kraftfulla språk redan utöfvade en stark verkan och till och med af de bildade
mångenstädes ansågos såsom betydelsefulla yttringar af en »ursprunglig vishet» och
»uppenbarelse». Därigenom att de kristne togo denna heliga bok i anspråk för sin tro och
med tillhjälp af tolkning läto dess förutsägelser gälla sig och sin religionsstiftare,
skapade de för sin religion en sådan historisk basis, att ingen annan mysteriekult
kunde uppvisa något liknande, ehuru man äfven på andra håll, t. ex. i den
egyptiskhellenistiska Hermesreligionen, delvis gick tillbaka ända till Moses. »Hos eder» -
säger Tertullianus - »går historien blott till assyrerna, men vi äro i besittning af en
världshistoria.» Detta innebär, att de kristne åberopade sig på en historiens filosofi,
sbm satte deras religion i förbindelse med alltings begynnelse, med själfva
världsskapelsen och satte kristendomen i mänsklighetens medelpunkt, ja, proklamerade den
såsom den egentligen afgörande faktorn i världshistorien.
I denna historiska filosofis kosmologi och teodicé egde kristendomen ett ytterligare
bevis för sitt anspråk att vara den »sant förnuftiga» religionen och den »sanna
filosofien». För denna uppfattning uppträdde apologeterna, särskildt Justinus, Clemens
och Origenes, och därför blef den också af stor betydelse för propagandan bland de
bildade. Ty detta behof att äfven inför förnuftet rättfärdiga kristendomen förde till
en uppgörelse med den grekiska filosofien, hvarför man framför allt bemödade sig
om att uppvisa, att man trots alla skiljaktigheter, dock i många afseenden stode på
en gemensam grund af förnuftig världsuppfattning, att - såsom redan Justinus påstod
- det bästa, som Homeros och tragikerna, Sokrates, Platon och stoa yttrat, i grund
och botten vore kristet. Denna bevisföring utmynnade i det djärfva påståendet, att
hela denna »kristna» insats i den hedniska litteraturen härstammar från den
gammaltestamentliga »urvisheten» och inkommit i den grekiska genom plagiat ur
denna urgamla litteratur. Så grotesk denna - för öfrigt redan af alexandrinska
judar uppfunna -logik var, fann den dock tilltro likaväl som profetians bevis och
hade därtill det företrädet, att kristendomens litterära förkämpar kunde fråntaga den
%
* å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
