Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Det religiösa lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
596 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O, DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
sällan visat sig på ett mera tydligt sätt än här. Om en dylik organisations
tilldragande makt i och för sig var stor nog, så stegrades den här genom det sätt, hvarpå
denna organisation anordnade gudstjensten, hvars hela upphöjdhet knappast
uppnåtts, långt mindre öfverträffats inom någon annan kultform, och hvars genom
kombination af bön, sång och läsning af den heliga skrift med en de högsta sedliga
intressen tjenande predikan erbjöd äfven de bildades ideella behof en djupare
tillfredsställelse än hvilken annan kultförening som helst.
Och till sist! Hvilken ställning vinkade icke här just de bildade! Ju mer
kristendomen i och med församlingarnes tillväxt utvecklades till en kyrka för de stora
massorna, desto mer behöfdes en aristokrati af andliga ledare och en organisation,
som i aristokratiens händer lade kyrkans förvaltning och styrelse. Här öppnade sig
för stora förmågor ett verksamhetsfält, hvilket icke var jämförligt med en
vältalighets- eller litteraturlärares. Biskopens predikstol, insättandet af personligheten i de
stora andliga striderna mot den gamla tron liksom ock i partistriderna inom kyrkan
själf och i det parlamentariska lifvet vid synoder och koncilier, ledarnes från och med
det andra århundradet städse ökade maktställning, i det att de såsom det apostoliska
kallets bärare i
egenskap af
lärare, öfverste-präster och
domare inom sina
församlingar
blefvo, så att
säga, kyrkofurstar,
allt detta
framkallade en
situation, om hvilken
man träffande
yttrat, att
Ciceros och den
attiska demokratiens lifsideal, den
vältalige
politiske mannen, här
uppträdde i en
ny, förinnerligad
form.
Däraf den
redan från
andra århundradets andra hälft
städse
tilltagande mängden af
talanger på den
kristna sidan,
hvarigenom
redan i tredje
århundradet den
kristna
litteraturen och
vetenskapen, för så
vidt här öfver
hufvud taget
kunde blifva tal
om vetenskap, fick en afgjord öfvervikt öfver den hedniska. Jag nämner här endast
apologeten Justinus, som dog martyrdöden under Marcus Aurelius, den från
kateket-skolan i Alexandria utgångne Clemens (f före 215), hvilken med outtröttlig flit sökte
rädda den gamla kulturens arf för kristendomen, och hans meningsfrände och
efterträdare Origenes, som för oss har ett särskildt intresse genom sitt bemödande om
Gamla Testamentets text och den visserligen för det mesta rätt olyckliga stridsskriften
mot Celsus och dennes »Sanna ord»; vidare biskop Eusebios af Csesarea (f 340),
som förvärfvade varaktig berömmelse genom sin kyrkohistoria och sin på
värdefulla excerpt ur förlorade källskrifter och omfattande kronologiskt vetande byggda
universalhistoria, om han också var lika så litet historiker, som de hedniska retorer,
hvilkas anda det tendentiösa innehållet och den salvelsefulla, i inre afseende osanna
skildringen af »Constantins lif» troget återspegla; men på samma gång är han
också ett typiskt exempel på den inom kyrkan sedermera så fruktansvärdt omkring
sig gripande etiska undermåligheten, som icke längre tillät ärlighet och
vetenskaplighet komma till sin rätt, där prästerliga intressen kommo i fråga.
Äfven en rad af glänsande predikanter i det fjärde århundradet tillhör denna
litterära riktning inom den hellenistisk-orientaliska kyrkan: kappadokiern Gregorius
af Nazians, Basileios af Csesarea, den väldige förkämpen för den af Athanasios
grundade ortodoxien och organisatören af den rättrogna kyrkan, Johannes Chrysostomos,
den djärfve botpredikanten i Antiochia och sedermera patriark af Constantinopel, en»
verkligen betydande personlighet såsom människa och författare.
Fiskens symbol med de eucharistiska
gestalterna.
Väggmålning i Lucinas katakomb i Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
