Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN. 611
De berättade därför historien om hans inträde i världen delvis i öfverensstämmelse
med det, som hellenismens frälsarekonungar och kejsar Augustus hade låtit förkunna
om sig; de upptogo utan vidare i Jesu födelse och barndomshistoria det från Kyros
intill Augustus i dessas födelse- och barndomsberättelser städse återkommande motivet,
att den politiska maktens innehafvare står den nyfödde efter lifvet, och andra
stående motiv af det slaget, de vise männen, oraklet, stjärnan m. m. Särskildt är de
vise männens tillbedjan ett motiv, som i detta sammanhang verkar högst
betydelsefullt, emedan de kristne i den vunno ett motstycke till historien om de persiska
magernas och deras prästkonungs hyllning för Nero såväl som till kejsarkulten i
allmänhet.
Det stannar icke vid en blott litterär protest. I den berömda berättelse, som
låter Jesus beträda den revolutionära själfhjälpens väg och med våld drifva
växel-mäklarne ur templet, ligger så tydligt som möjligt ett uttalande, att en Guds stridsman
är berättigad att sätta sig öfver hvarje bestående rättsförhållande, som synes honom
stå i strid med den gudomliga rätten. Om därför de kristne icke långt förut
förintat de annorledes troendes altaren och gudahus, så berodde detta helt enkelt därpå,
att de saknade makten. Men desto afgjordare hafva de låtit sin ståndpunkt blifva
gällande i en fråga, i hvilken de emellertid icke kunde foga sig efter staten utan att
råka i olöslig konflikt med sin religiösa öfvertygelse, nämligen i frågan om statskulten.
När den romerska staten af sina undersåtar kräfde kejsarens dyrkan, d. v. s.
bevisandet af en yttre vördnad mot kejsarbilden, så ville den därmed icke framtvinga
en tro på statsreligionens sanning, en positiv religiös bekännelse. Den fordrade
helt enkelt en rent yttre genom ceremonier sig yttrande vördnad för kejsarbilderna
såsom symboler för den romerska statens allom bjudande makt. Kejsarkulten
betydde alltså ingenting annat än en hyllning som egnades statens majestät, hvarvid
kejsaren kom i betraktande icke direkt som person utan såsom representant för
en gudomlig institution. Staten såg därför i det grundsatsenliga förvägrandet af
denna hyllning icke så mycket ett religionsbrott som fastmer ett majestätsbrott, ett
politiskt högförräderi. Till och med kristne, såsom t. ex. Tertullianus, hafva måst
medgifva, att man högst sannolikt skulle hafva lemnat kristendomen i fred, om den
hade inskränkt sig till en opposition mot Olympens gudar allenast och sökt en
kompromiss med kejsarkulten.
Därför var också kejsarkulten icke på långt när så farlig för den religiösa
frihetens sak som den religionspolitik, hvilken företrädts af senare, kristliga kejsare
och deras prästerliga efterföljare i herraväldet öfver Rom. Dessa hafva på ett helt
annat sätt till sin spets drifvit det antika förgudandet af jordiska makter och
myndigheter och i kraft af sin gudomliga legitimering och i kraft af en »gudomlig» och
absolut underkastelse fordrande rätt gjort anspråk på en makt öfver samvetena,
i jämförelse med hvilken kejsarkulten ter sig ganska oskyldig, en makt - enligt
ordalagen i ett modernt romerskt utlåtande - »icke blott öfver människornas vilja
utan äfven öfver deras förstånd». Men om en sådan politik af systematiskt andligt
och religiöst förtryck, hvars slutresultat i afseende på det högre andliga lifvet skulle
hafva varit ett nedtryckande af den europeiska människan till de oskäliga djurens nivå,
icke påtvangs mänskligheten af de hedniska kejsarne utan först af de kristna härskarne
och hierarkerna, så kan man icke heller påstå, att de kristnes kamp mot den
hedniska staten från deras ståndpunkt och af grundsats var en kamp för trons och
samvetets frihet och emot sammanblandningen af religion och politik. Tvärtom! De
skulle hafva jublande hyllat de kejsare, som ställt statens straffmyndighet till
kristendomens förfogande emot annorledes troende. Gentemot denna princip att kufva
och nedslå människans andliga och religiösa personlighet, sådan den segerrika kyrkan
tillämpade den, måste man kalla den hedniska statens ståndpunkt mera frisinnad.
Och hvad det hedniska samhället angår, så var för de bildade statskulten för länge
sedan ingenting annat än en formalitet. Deras själs inre lif var redan alltför utveckladt
för att i den verkliga religionen se någonting annat än en sak af fritt val och individuell
själfbestämning. Till och med de kristna apologeterna appellera till denna liberalism.
Så gör t. ex. Tertullianus, som till och med uttalar den kätterska satsen, att det är
irreli-giöst att framtvinga religion (non religionis est cogere religionem). Denna sats i denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
