Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
612 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
Fornkristlig Sarkofag med framställ- Originalet i Lateranmuseet
ningar ur Kristi lidandes historia. * Rom*
fanatikers mun klingar sällsamt och erinrar ovillkorligen om en viss modern klerikals
yttrande: »Så länge vi äro i minoriteten, fordra vi tolerans på grund af edra
principer; om vi hafva majoriteten för oss, förvägra vi eder samma fördragsamhet på
grund af våra egna».
Om den hedniska staten hade gått tillväga i enlighet med denna grundsats, så skulle
det kristna församlingsbildandet och den kristna gudstjensten icke utan större störande
uppträden kunnat utbreda sig öfver hela riket under mer än två hundra år, såsom
det verkligen varit fallet i följd af denna vidtgående tolerans från statens sida. Icke
ens tvånget att visa kejsaren religiös vördnad genomfördes med rigorös stränghet.
Där motståndet i politiskt afseende föreföll vara utan betänklig innebörd, såsom
i fråga om judarne, gjorde staten i allmänhet ingen affär af saken, och till och med
mot de kristne, hvilkas propaganda hotade statsreligionen i dess fundament, inskred
man blott dröjande och motvilligt. Om därför acta sanctorum, d. v. s. martyrernas
lefvernesbeskrifningar, utgöra en genom nära tre århundraden fortsatt af blod och
mord drypande historia, så har man för det mesta framför sig blott foster af en
fantasi, som riktigt frossade i uppfinnandet af alltjämt nya martyrer och berättelser
om under och som till kyrkans och dess stridsmäns berömmelse på ett oerhördt sätt
förfalskade traditionen. Detta förfalskande har i Lactantii pamflett om
kristendoms-förföljarnes undergång haft återverkan till och med på kejsarnes historia. Ännu i
tredje århundradet har till och med en kyrkofader, Origenes, öppet tillstått, att de
kristne, som intill hans tid dött för sin tro, lätt läte räkna sig. Om också detta
omdöme kanhända är något för optimistiskt, så kan dock intet tvifvel råda därom,
att de hedniska kejsarnes förföljelser mot de kristne, hvad angår offrens antal och de
ådömda lidandena och kvalen, icke på långt när kunna mäta sig med den kristna
kyrkan och dess kättardomstolar.
I afgjord motsats till det kyrkliga system, som förpliktar till och med barn och
föräldrar, syskon och äkta makar till ömsesidig angifvelse, har redan Trajanus i den
berömda instruktionen till Bithyniens ståthållare, Plinius den yngre, uppställt den
grundsatsen, att de kristne ej finge efterspanas af myndigheterna och att anonyma
angifvelser mot dem icke finge upptagas. För öfrigt voro myndigheterna alls icke
angelägna om att utan vidare gifva efter för kristendomsfientliga petitioner från
öfver-lojala landtdagar eller för den öfver förmenta kristna brott upprörda allmänna
meningen. Om regeringar emellanåt förforo skarpare, såsom under Marcus Aurelius,
Septimius Severus och Maximinus Thrax, så har sådant varit af blott öfvergående
betydelse. Först emot midten af tredje århundradet kom det till tvenne allmänna
och svåra förföljelser, nämligen under Decius och Valerianus. Men de räckte hvar
för sig blott ett år, och följderna af dem neutraliserades snart därigenom, att på dem
följde en lång period af fred (259-303), under hvilken förföljelse så godt som icke
förekom och kyrkan utan fruktan kunde uppträda nästan som ett erkändt religions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
