Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
614 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
uteslöt ett verkligt inre förhållande till religionen. Hvad man hos Constantin kallat
religiositet, är ingenting annat än tillbedjandet af frarngången, hvilket i framgången
ser verkningen af en öfvernaturlig makt, är den vulgära tron på drömmar och
förebud, är särskildt fetischvidskepelse, som tilltrodde äfven bilden af gudomligheten och
dess symbol öfvernaturlig makt. Men att de kristnes gud måste vara en mäktig gud,
stod för honom fast och orubbligt och bekräftades ytterligare genom den hedniske
Maxentii nederlag. Därför lät han också fästa Kristi monogram såsom frälsande
tecken på sina soldaters sköldar, på fälttecknen och på sin hjälm och infoga spikar från
Kristi kors i sitt diadem och i sin hästs tyglar, emedan han häri såg magiska
tecken och trolldomsmedel, på hvilkas undergörande förmåga han och hans soldater
trodde. Liksom han var öfvertygad om att härigenom hafva fjättrat en stark gud
vid sin segervagn, så var det också väsentligen den genom den kristna kyrkan
representerade makten, som bestämde honom till att ställa sig själf i spetsen för
denna stat i staten, för att låta dess väldiga andliga och moraliska maktmedel
befordra hans på koncentration inriktade politik.
Såsom ett maktens verktyg syntes honom kyrkan vara desto brukbarare, som den
i episkopalsystemet hade gifvit sig en författning, som var alltigenom besläktad
med den världsliga statens centraliserande och absolutistiska tendenser. Om man
bortser från rättigheten att välja sina andlige eller bekräfta deras val, hade de kristna
församlingarne för länge sedan uppgifvit sin ursprungliga demokratiska prägel.
För-samlingarnes ledare hade från att vara hjälpare blifvit herrar och hade - alldeles
som statsbyråkratien - organiserat sig såsom egen kast, clerus, som tillskref sig
själf egandet af öfvernaturliga krafter och i följd af detta förmenta närmare
förhållande till gudomen isolerade sig formligen från de så kallade lekmännen. På
folkreligionens bekostnad hade äfven här inträdt en afgjord återgång till äldre former
alldeles i analogi med en mysteriereligion, alldeles i likhet med Mithrastron med dess
hierarkiska grader och mystiska invigningar. Samtidigt hade också den nya kasten,
alldeles såsom bland byråkraterna, uppdelats i åtskilliga rangklasser och upphöjt
öfver sig en mäktig och talrik oligarki af biskopar och metropoliter, gentemot
hvilka den stora massan af lekmän i religiösa, delvis också i världsliga ting bildade
en behärskad, underdånig massa, »en hjord», alldeles såsom man förut stod i
förhållande till imperatorn i den absolutistiska staten. Hvilken makttillökning för
Constantin själf och hans dynasti, om det blott lyckades för honom att nära förbinda
med sig denna härskara af präster och de millioner, som följde dem, och att af dem
blifva erkänd såsom hierarkiens öfverhufvud och såsom deras gemensamma biskop,
såsom han själf betecknar sig i sina offentliga skrifvelser!
Ett uttryck för denna politik är den liberalitet, med hvilken han nu öfverflyttade
de hedniska prästernas fri- och rättigheter samt öfriga förmåner på de kristne, och
hela det sätt, hvarpå han i sina lagar och förordningar erkänner den nya trons
gudom och tager hänsyn till kristna åskådningar. Också den tillfredsställelsen
hade nu de kristne, att man med hänsynslös stränghet ingrep mot allt det, som
i den gamla religionens gudstjenstbruk kunde betecknas såsom förargelseväckande
eller i sedligt afseende anstötligt, och att under dessa och andra förevändningar
talrika tempel stängdes och förlorade all sin egendom till staten, ett slags
sekularisering, som tillika befordrade ett fiskaliskt intresse, i det att i verkligheten en stor
del af de oerhörda kostnaderna för Constantinopels grundläggning kunde bestridas
med de indragna tempelskatterna. Många tempel beröfvades den till deras prydande
använda metallen och en mängd af konstverk, hvilket allt vandrade till smältugnarne
eller till myntverket, för så vidt det icke kunde användas till den nya hufvudstadens
prydande med statyer. Den gamla trons anhängare måste med smärta och harm
åse, huru de ärevördiga statyerna släpades ut ur templen och huru slutligen talrika
tempel och tempelgods öfvergingo i de kristnes ego. ’
Men om Constantin faktiskt alltmer identifierade kronans intresse med kyrkans
och till sist dref sammansmältningen af sacerdotium och imperium så vida, att han
till sist upptog den kyrkliga jargongens värsta utväxter i kanslispråket och
betecknade alla andra religionsbruk och religioner såsom lögnkulter, så kunde han likväl
å andra sidan icke underlåta att i vidsträcktast möjliga mån upprätthålla toleransens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
