Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN.
617
öfvervägande gällde såsom rättrogen, också politisk fick öfverhanden därigenom, att
de skilda riksdelarne återförenades genom Constantins.
Det är en egendomlig historiens ironi, att de ortodoxiens anhängare, som i Nicaea
med jubel hade hälsat arianernas hårda behandling från Constantins sida, nu, när
bladet hade vändt sig, yrkade på statens neutralitet och tolerans. Så länge kejsaren
gjorde dem till viljes, var han i deras ögon en Davids och en Salomos efterföljare.
De togo ingen anstöt af ett kejsarpåfvedöme, som gjorde honom så godt som till
kyrkans öfverstepräst,
eftersom kyrkan ju
befunne sig i staten, icke
staten i kyrkan. Men i
det ögonblick, då
ortodoxiens och statens
vägar gingo isär,
predikade de raka motsatsen.
Men nu vederfors dem
detsamma, som de förut
själfva hade gillat.
Areios skulle aldrig hafva
kunnat önska sig en
mera drastisk
upprättelse än det ortodoxa
partiets ömkliga
katastrof vid synoden i
Milano (355), hvilken från
början till slut var en
motsats till mötet i
Nicaea. I stället för den
ortodoxa trosformeln
framlades nu af
kejsaren en mera ariansk, i
stället för Areios’
fördömande fordrade man nu
en förkastelsedom öfver
hans antipod
Athanasios, öfver hvilken
kejsaren, när han stötte
på motstånd, alldeles
själfständigt fällde dorn.
På samma sätt bröts
motståndet mot den
framlagda trosformeln
därigenom, att kejsaren
hotade hvarje motstånd
med det strängaste straff
och lät de församlade
fäderna förstå, att hans
vilja vore lag för kyrkan
likaväl som för staten. Liksom i Nicaea underskref äfven nu majoriteten en formel,
som för densamma var kättersk. De få, som förblefvo fasta, träffades af samma
straff som de ståndaktiga arianerna i Nicaea.
Den ohyggliga själfmotsägelse, som härmed inkom i kyrkans lif, är alldeles
påtaglig. Var det af kejsaren fram tvungna Symbolum Niccenum till förmån för
atha-nasianerna ett uttalande af den Helige ande, hvarför skulle Milanoutlåtandet för
motståndarne vara någonting annat? Med hvilken rätt kunde nu Athanasios uppträda
emot staten, sedan han i ett liknande fall hade af Areios kraft obetingad underkastelse?
Men hvad betydde logiken för dessa präster? Trupperna, som skulle häkta biskopen,
Världshistoria I. 78
Den heliga Helenas sarkofag med en framställning af
kejsar Constantins triumftåg.
Originalet i Vatikanska museet i Rom. Efter fotografi af Alinari.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
