Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATEN OCH KRISTENDOMEN.
623
som förtrogen med öfriga mysteriereligioner, till exempel med den Stora gudamoderns.
Han, som ville vara en äkta hellen, firade i hänförda hymner till himlakonungen och
himladrottningen utpräglade orientaliska gudomligheter och gjorde propaganda för
orientaliska mysterier utan att ana, alt de andliga behof, som mysteriereligionerna ville
tillfredsställa, numera långtifrån vore den äkta hellenens från kullurblomstringens
dagar, utan helt vanliga moderna hvardagsbehof, och därtill sådana, som
kristendomen i vida fullständigare form kunde tillfredsställa. Det var helt enkelt en
grotesk tanke att vilja ur människors hjärtan undantränga kristendomens frälsargestalt
genom den vid sidan af Helios såsom frälsare förekommande Asklepios och Jesu af
smärta nedtyngda moder genom den »moderlösa jungfrun och gudamodern». Blott
en blind doktrinär kunde fatta en sådan tanke, en, som icke hade en aning om den
religiösa halten hos Jesu och Marias idealgestalter. Lika litet hade man att hoppas,
att det sätt, hvarpå han sökte underkasta gudarnes kult och dess prästerskap i
mysteriereligionernas mening en asketisk-pietistisk och mystisk-hierarkisk disciplinering
och ordning, skul
le utveckla just de
religiösa och
sedliga krafter, på
hvilka
kristendomens inre
öfverlägsenhet berodde, alldeles
bort-sedt från det
förhållandet, att den
julianska
reformationen skulle
hafva betydt en
fullkomlig
omgestaltning af den
gamla
folkreligionen och därför
också på hedniskt
håll
mångenstädes mötte afgjord
likgiltighet, ja del-
Gemme med bilderna af kejsar Julianus och
hans gemål, kejsarinnan Helena.
Efter Bernoulli Römische Ikonographie, F. Bruckmann A. G.
vis också direkt
motstånd.
På samma sätt
som Juliani
religion såsom
förment hellenreligion var ett
hjärnspöke, så var
också hans filosofi
genom en
gapande afgrund skild
från den äkta
helleniska filosofien.
Denna senares
kunskapsmedel
hade varit det
logiska tänkandet,
men Julianus
sökle kunskapen
i den mystiska
intuitionen och
extasen. Därvid var han också allt annat än lycklig i sina försök att konservera och
pånyttföda det, som verkligen var föråldradt, t. ex. i fråga om oraklen och den af honom
personligen med envist pedanteri skötta apparaten af kulthandlingar, offer och
hemlighetsfull undersökning af offerdjurens inre organer. Ty just afskaffandet af dessa ting
tillhör de religiösa framsteg, för hvilka världen har kristendomen att tacka. Sålunda
har Julianus i sin gammalt och nytt om hvartannat blandande tro på förmenta gamla
ideal och i sitt ifriga bemödande för ett gammalt, som icke hade förmåga och anlag
att lefva längre, i själfva verket inom sig någonting af en romantikers väsen, trots
det klara förstånd, som han i åtskilliga riktningar onekligen visat. För honom, som
under ett längre lif skulle hafva fått upplefva idel missräkningar, var det därför en
lycka, att han efter en kort regering under ett af honom personligen ledt fälttåg mot
rikets asiatiska arffiender fann sin död genom stöten af en persisk lans (363). En
tendenslögn är det, när den kristna traditionen tillägger den döende Julianus det
förtviflade utropet: »Du har segrat, galilé!» Likaså är helt säkert det påståendet
obe-visadt, att dödsstöten icke kom från en fiende, utan från en kristen soldat. Denna
version har ifrigt upptagits af kristna författare, så t. ex. af kyrkohistorikern
Sozo-menos, som också har djärfheten att såsom kristen troshjälte förhärliga denne i hans
ögon högönskelige lönnmördare och menediske högförrädare.
Med Juliani fall var också hedendomens undergång afgjord. Redan ett år efter
hans död var allt hvad han företagit till kristendomens skada, gjordt om intet. Om
också regeringen i förstone lät lemna den gamla tron i fred, så offentliggjordes dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
