Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Staten och kristendomen. - 9. Det västromerska rikets fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På hedningarne trycktes i viss mån ett vanärans tecken, som äfven i öfrigt på
deras tillvaro utöfvade det mest ogynnsamma inflytande. I följd af stränga
straffbestämmelser emot allt, som hette gudarnes kult, voro de beständigt utsatta för faran
att på ringaste angifvelse eller misstanke fördrifvas från hem och egendom. De voro
icke ens till lif och lem tryggade, om pöbelns eller de kringdrifvande munkhordernas
raseri vände sig mot dem. »Liksom strömmar från bergen», klagar Libanios,
»öfversvämma de landet och ruinera det på samma gång som templen.» »För (de
hedniska) prästerna blir öfrigt endast valet mellan att tiga eller att dö.» Till och med
Augustinus måste höja sin förmanande röst mot kristne, som glömde sig till den grad,
att de utplundrade hedniska medborgare. Ett drastiskt bevis därför, att de senare
icke ens kunde eller fingo räkna på rättsligt skydd för våld mot person och egendom.
Det hela är ett fortgående, stilla martyrskap, som på detta sätt och genom detta
tillstånd pålades återstoden af den hedniska befolkningen, ett latent eller ock öppet
krigstillstånd mellan undertryckare och undertryckta, hvilket med psykologisk
nödvändighet måste leda till blodiga dåd på ömse sidor. Särskildt i Alexandria, där
stridbara kyrkofurstars af fanatiska munkhopar understödda utrotningspolitik hade
stegrat det gammaltroende folkets förbittring till det yttersta, har den gamla trons
dödskamp åtföljts af blodiga gatukravaller och fruktansvärda förbrytelser. Såsom
det ädlaste offret föll här den af talrika lärjungar och vänner svärmiskt ärade
nyplatonska lärarinnan i filosofi, Hypatia. Hon blef år 415 öfverfallen af kristna
fanatiker, släpades in i en kyrka, afkläddes och marterades till döds.
Så fortgår förföljelsen med hemsk följdriktighet, till dess äfven lagstiftningen
antager karaktären af blodig våldsamhet. Under Justinianus stadgades i östra
rikshalfvan, att enhvar, som döpts, men detta till trots gör sig skyldig till hellenernas
vansinne, skall träffas af dödsstraff, men att de däremot, som ännu icke äro döpta, skola
angifva sig själfva och med hustru och barn antaga dopet. De motspänstige skola
gå förlustiga alla välgärningar af statsgemenskapen och hvarken få besitta lös eller
fast egendom, det betyder, att de degraderas till rättslösa parias och helt enkelt
prisgifvas åt hungern och eländet.
Men äfven i Västerlandet triumferade den absoluta intoleransens anda, och
särskildt är det den romerska kyrkan, som missbrukade den genom västrikets
sönderfallande henne tillfallna makten för att närmast inom de områden, som hade råkat
under den romerske biskopens domvärjo, intvinga den gamla trons återstående
bekännare i kyrkan. Så blefvo af påfven Gregorius den Store närmast de mäktiga
godsherrarne på Sicilien hetsade på sina arma förpaktare, som icke ville låta
fråntaga sig sin religion. Herrarne skulle skyndsamligen råda bot på missförhållandet
genom de »åt dem anförtroddes omvändelse». Hur man tänkt sig denna omvändelse,
visar den afskyvärda behandlingen af de gammaltroende bönder, som sutto på
kyrkans gods. »Om de visade sig motspänstiga mot dopet, skulle de» – så befallde
Gregorius – »besväras med så mycket större pålagor, på det att de genom detta i
hårdare behandling(!) bestående straff måtte drifvas att söka den rätta vägen.» Hunger
och elände såsom pådrifvare till den rätta tron! Den utarmade, som icke längre
kunde uthärda hustrus och barns jämmer och med hopbitna tänder vacklar till kyrkan,
han har funnit den rätta vägen! Om man icke visste, hvilken förödelse vantro
och fanatism kunna anstifta i människors hufvuden, skulle man vara frestad att
betrakta denna påfliga logik såsom frivol cynism.
Kan man inför hela denna utveckling förtänka en man sådan som Eunapios,
denne entusiastiske anhängare af Julianus, om han i och med detta oerhörda
våldförande på sedlighet och religion, på vetenskap och konst, hvilket blef en följd af rikets
tvångskatolisering, såg ett hemskt mörker sprida sig och undergång inbryta för »det
skönaste», som den antika kulturen hade skapat?
9. Det västromerska rikets fall.
Att en stat, inom hvilken det högre andliga lifvet hopplöst utsinade och de
sparsamma resterna af kultur medelbart eller omedelbart råkade under ett urartadt
kyrkoväsendes dödande tvångsvälde, icke heller egde den nödiga spänstigheten att med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
