Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det västromerska rikets fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
630 R. V. POEHLMANN, ROMERSKA KEJSARTIDEN O. DEN ANTIKA VÄRLDENS UNDERGÅNG.
till Afrika framträngande arianska vandalerna. Men äfven bland de ortodoxe visar
sig samma politiska indifferentism. »Hvad bekymrar det oss», säger Orosius, en
lärjunge till Augustinus, »om barbarerna öfversvämma rikets gränser? Innebär icke
detta den fördelen, att i öster och väster kyrkorna fyllas med hunner, sveber,
vandaler, burgunder och otaliga troende af andra nationaliteter? Är detta icke rent af
att prisa såsom en den gudomliga försynens skickelse? Ty huru skulle eljes dessa
folk kommit till kännedom om den sanna tron? Att därvid staten kommer till skada,
kan för oss, som blott trakta efter det eviga lifvet, vara fullkomligt likgiltigt.»
I betraktande af den fullkomliga ohållbarheten i sådana förhållanden måste man
förvånas öfver den optimism, med hvilken en del af de högre klasserna ännu alltjämt
kunde förgäta stundens allvar och ställningens faror. Så kan - kort före Roms
intagande af Alarich - stadsprefekten Symmachus i sina officiella ämbetsberättelser
från Rom icke nog prisa kulturens framsteg, vården om vetenskaperna, teknikens
och civilisationens under och - man skulle knappt vilja hålla det för möjligt -
moralen hos de härskande klasserna på hans tid. »Vi lefva i en tidsålder, som är
vän till allt godt, och, om också här och där brister förefinnas, så är felet enskildes,
icke tidens.» Andra hafva emellertid haft en mera pessimistisk uppfattning. Men
denna pessimism har ofta blott stegrat begäret att i möjligaste mån tömma
njutningens bägare. »Efter oss kommer den stora floden», detta blir äfven här parollen
för ett samhälle, som räddningslöst sjunker allt djupare, en stämning, som på Salvianus
gjorde det intrycket, som om den romerska världen smakat den bekanta (sardoniska)
giftörten. »Den romerska världen dör och ler.»
Huru kan man efter allt detta ännu alltjämt ensidigt anse det stora
sammanstörtandet såsom germanernas verk, medan det dock i främsta rummet här är fråga
om en upplösning inifrån! Däraf kommer också det alldeles förfelade i en teori,
som tror sig kunna förklara den antika kulturens undergång därmed, att de gamla
folken genom sin efterblifvenhet i naturvetenskap och teknik icke vunnit det herravälde
öfver naturkrafterna, som skulle hafva gifvit dem en obetingad öfverlägsenhet
öfver naturfolken. Hade legionerna - så resonnerar denna teori - varit beväpnade
blott med flintlåsgevär i stället för med pilnm, hade man i stället för katapulter
och ballister haft blott det sextonde århundradets artilleri, så hade de vandrande
folken blifvit hemskickade med blodiga pannor. Nibelungenlieds båda folkelement,
nordiska hjältar och asiatiska steppryttare, skulle hafva förblifvit lika vanmäktiga
mot det romerska riket trots dess ända till himmelen stinkande förruttnelse. Liksom
hade det berott blott på vapnen, icke på de händer, som förde vapnen!
Men nu är det utan vidare klart, att i en stat, som århundraden igenom
rekryterat sina arméer genom värfning af frivillige och blott i nödfall tillgripit utskrifning,
försvarsförmågan hos folkets stora flertal måste gå förlorad. Att man dessutom
på sönerna efter soldater och veteraner lade krigstjensten såsom ärftlig börda och
dessutom vid rekryteringen tog i anspråk samhällets paria, bonden, kunde icke
höja armeens inre värde. Bondebefolkningens stora massa togs i anspråk på det
sättet, att rekrytleveransen lades såsom en skatt på jordbesittarne. De skattade
i »människokroppar», i det att de bland sina underhafvande uppställde den föreskrifna
kontingenten, och detta efter eget val, hvilket i betraktande af myndigheternas
mutbar-het oftast utföll så, att jordbesittarne behöllo de duktigaste karlarne, och lemnade de
undermåliga och svaga åt arméen. Ännu oftare kunde de i följd af bristen på
arbetskrafter ej betala denna blodskatt utan att låta sitt jordbruk ligga nere, hvarför
staten nödtvunget medgaf talrika undantag och lät skyldigheten aflösas med kontanter.
Därför är det ej förvånande, att människomaterialet, som blef öfrigt för arméen, i fråga
om numerär och duglighet icke på långt när motsvarade anspråken, att rymningar
hörde till dagordningen och att rekryten genom tatuering måste märkas för att
mindre lätt kunna fly från fanorna, såvida man ej föredrog att helt afstå från
dylikt material och i stället värfvade krigsdugliga barbarer för jordherrarnes
aflös-ningssummor.
Det slutliga resultatet blef en städse stegrad tillväxt af barbariska beståndsdelar
i hären, utan att därför härens slagfärdighet i väsentlig mån stegrades. Om den
sorg-fälliga utbildningen, disciplinen och den vetenskapliga taktiken i de gamla legionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
