Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det västromerska rikets fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET VÄSTROMERSKA RIKETS FALL.
631
blef det aldrig tal i dessa barbarhärar. Icke ens den romerska legionssoldatens
beväpning togs numera till godo af de germanska soldtagarne. Hjälm, pansar och
benskenor afskaffades såsom varande onyttig barlast. Icke heller ville de längre
bära hacka och skanspåle. Dessa måste forslas efteråt på vagnar och packdjur,
så att trossen omåttligt tilltog och, om den någonstädes blef anfallen eller af
annan anledning blef efter, truppen utsattes för hunger. I stället för de
konstmässigt indelade och enhetligt sammanslutna taktiska kårerna i den gamla arméen hade
trädt plumpa massor, som blott föga skilde sig från germanernas fylkingar. Nu
kunde det hända, att vid ändring af ståndkvarter, en romersk härkår, efter hvilken
hustrur, barn och bohag flyttades på oxvagnar, i sina otympliga rörelser mera
liknade en germansk folkstam under flyttning än en romersk armé på marsch.
Därtill kom, att
de nationella
förbindelserna med
de fientliga
germanerna och de
gemensamma
stamintressena
hos dessa Roms
germantrupper
voro starkare än
trohetseden till
kejsaren och
fanan. Så t. ex.
uppgåfvo vid
femte
århundradets början
barbartrupper frivilligt de pass
genom
Pyrenéerna, hvilka de
hade att försvara
mot germanerna.
Icke mindre
farlig än
truppernas barbarisering var
officerskårens ända upp
till de högsta
platserna - man
tanke på
Stili-cho!-, hvarigenom i hvarje
ögonblick den
Reliefer från Theodosiusobelisken i
Constantinopel med framställningar ur goterkrigen.
Efter fotografi af Sebah & Joaillier, Constantinopel.
möjligheten
förelåg, att all
verklig makt
koncentrerades i
germanska händer
och kejsaren
förfogade blott öfver
maktens sken,
och denna fara
blef allt större,
om man hade
att göra med
stora folkhärar,
hvilka- liksom
västgöterna
under Theodosius
på Balkanhalfön
- hade fått slå
sig ned inom
riksområdet mot
förpliktelsen till
krigstjenst mot
sold (foederati).
Huru raskt
dessa förbundne
kunde blifva
rebeller, visar den
i romersk
krigstjenst till
värdighet befordrade
och sedan af sina
stamförvanter
till deras
krigsledare utvalde västgöten Alarich, hvilken för att genomdrifva sina anspråk först förhärjade
Grekland, därpå upprepade gånger inföll i Italien och, när Honorius besvarade de af
Stilicho gjorda medgifvandena med dennes afrättning, gick direkt löst på Rom och
uppsatte till och med en motkejsare i stadsprefekten Attali person (409). Äfven här
fick man upplefva det skådespelet, att Roms germanska trupper afföllo till
germanerna, så att Honorius såg sig tvungen att söka sig skydd bakom Ravennas murar.
Emellertid lyckades icke Alarich att vinna sitt mål, ehuru han lät sin kejsare ånyo
falla, intog Rom (410) och gjorde på fullt allvar försök att eröfra Sicilien och Afrika.
Han dog plötsligt i södra delen af Italien och säges hafva af sina goter blifvit
begrafven i Busentos flodbädd. Icke heller med dennes efterträdare Athaulf, som
tågade till Gallien och gifte sig med Honorii vid Roms eröfring tillfångatagna
syster Placidia, kom det till definitiv öfverenskommelse med imperiet. Denna åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
