Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
dragelserna själfva gå i verkligheten oafbrutet vidare utan något en gång för alla gifvet
insnitt, som i och för sig framträder såsom någon särskild utvecklingskedjas begyn-
nelse eller afslutning. Ingen historisk forskning eller framställning kan någonsin, ej
ens där källorna flöda som rikligast, omfatta alla verkligen timade tilldragelser, utan
måste inskränka sig till ett urval af sådana, som te sig såsom viktiga och betydelse-
fulla med hänsyn till olika åskådningar och intressen. Detta urval måste tillika
taga formen af en gruppering alltefter de särskilda grader af vikt och betydelse, som
tillmätas hvad som anses förtjena omnämnande och hågkomst. Ett urskillningslöst
hopande af tillgängliga uppgifter kan aldrig utgöra historia i egentlig mening, på sin
höjd, om uppgifterna äro tillförlitligt pröfvade, en nyttig materialsamling till historiens
tjenst. Periodindelningen afser att ordna skildringen af ett visst händelseförlopp,
för så vidt som det ter sig såsom anmärkningsvärd!, på att sådant sätt, att de åskåd-
ningar, som bestämma urvalet och grupperingen, göra sig fullt gällande i framställ-
ningens tidsföljd.
Däraf följer, å ena sidan, att hvarje periodindelning alltid är i viss mån subjektivt
färgad och således ej kan göra anspråk på beståndande giltighet, å andra sidan, att
dess användbarhet till god del betingas däraf, att begränsningen till vissa fastställda
tidpunkter icke alltför hårdt prässas, utan underordnas behofvet af en sammanhängande
framställning i öfverensstämmelse med den historiska uppfattning, som bildar grund-
valen för bestämmandet af perioder och epoker. Vidare kan det inträffa, att en
periodindelning, som ursprungligen tillkommit på grund af sedermera föråldrade
åskådningar, likväl förtjenar bibehållas såsom allmänt vedertagen och följaktligen
underlättande historiens studium, ifall dess karakteristik låter lämpa sig efter den
senare forskningens framsteg, efter andra, mångsidigare och riktigare uppfattningssätt
än de från början häfdvunna.
Beteckningen »medeltiden» härstammar från den italienska humanismens tide-
hvarf och utmärker egentligen det mellanskede af förment mörker och barbari, då
de klassiska studierna, enkannerligen det gamla äkta latinets kunskap och användning,
förfallit och råkat i glömska, ända till dess den nya lärdomen, såsom man antog,
återväckte dem till beståndande lif och herravälde.
En sådan periods fastställande står alltså icke i omedelbart samband med något
lefvande intresse för det allmänna samfundslifvets utveckling. Humanismen förhöll
sig helt och hållet negativt till den sålunda karakteriserade »medeltiden», hvars
barbari icke ansågs värdt en allvarligare historisk betraktelse, utan måste helt enkelt
undanträngas och utplånas ur den nya högre och klassiskt bildade allmänhetens
minne. För antikens studium hyste man en exklusiv, väsentligen estetisk förkärlek.
På sin höjd bemödade man sig stundom om att uppdaga de fördunklade spåren af
den antika kulturens inverkan på de nyare barbariska folkens utveckling och att
skildra vissa episoder ur deras historia ifrån antiken lånade färger. Men för en
verklig historisk uppfattning af sammanhanget i deras genomgångna öden visade sig
detta betraktelsesätt jämte den därpå grundade periodindelningen i det hela tämligen
ofruktbart.
För så vidt som den af ålder utbildade krönikeskrifningen fortsattes, i större
beroende af de kyrkliga traditionerna än af humanismens inflytelser, fasthölls länge,
äfven under nyare tiden, det världshistoriska schema jämte den därmed samman-
hängande periodindelning, som man tillmätte absolut giltighet i anslutning till den
gammalortodoxa tolkningen af biblisk-profetiska utsagor, hufvudsakligen i Daniels
bok, och som i sin högsta fulländning stödde sig på Augustini och Orosii auktoritet.
I denna formulering fanns ingen plats för någon »medeltid», för någon upphöjelse
af den antika hedniska kulturen till en »klassisk» guldålder, hvars förfall och åter-
upplifvande skulle bilda de en gång för alla afgörande vändpunkterna i mänsklig-
hetens eller, rättare sagdt, den allena giltiga bildningens häfder. I stället inspändes
historiens kronologi och framställning inom de efter hvarandra följande »världs-
monarkiernas» ram, som skulle beteckna människosläktets hela genom Guds rådslut
förelagda lefnadslopp från syndafallet till tusenårsrikets inbrott. Enligt detta schema
utgjorde det romerska kejsardömet den oåterkalleligen sista »monarkien». Det gällde
därför såsom en oafvislig plikt för hvarje rätt historisk framställning att, så godt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
