Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
stammar. Illusionen om den antika kulturens fullständiga undergång beror på dess
förväxling med de klassiska folkens hedendom, som icke var oupplösligt förbunden
med de väsentliga elementen i deras odling. Äfven kristendomen tillhörde den antika
kulturen, hade i sig upptagit hvad som befanns lifskraftigt och framtidsrikt af arfvet
från dess äldre former, för så vidt som det gällde att göra äfven bredare folklager
och främmande nationer delaktiga af detta arf alltefter deras förutsättningar och
gåfvor.
Medeltiden bildar en serie nya skeden, äfven långt utöfver den egentliga Medel-
hafsvärlden, af samma kulturutbredning, som började med hellenismens eröfringar
under Alexander och hans efterföljare, och som ytterligare vidgades under romerska
republikens och kejsardömets världsvälde. Den kultur, som sålunda framträngde,
var ursprungligen och fortfor i sina väsentliga drag att vara den grekiska, h vars
oundgängligaste former och grundläggande vinster alla andra folk, vare sig i yttre
afseende härskande eller underdåniga, måste efter förmåga tillegna sig för sin frigö-
relse från barbariets hämmande skrankor. Den grekiska kulturens fortsatta lif i
denna mening har tryckt sin prägel på hela den efterföljande utvecklingen, och
medeltiden företer intet afbrott däri. Den afgörande historiska skillnaden emellan
hvad vi kalla »vår» kultur, den »europeiska» eller den »västerländska», och den
allt starkare framträdande östasiatiska eller kinesisk-indiska består just i de grekiska
elementens bestämmande och aldrig förlorade kraft. Den »allmänt mänskliga» bety-
delse, som kan tillerkännas dessa element och deras frukter, gäller till en viss grad
om deras syften, men icke om deras upprinnelse, som anknyter sig till sin historiskt
gifna, särskildt grekiska mark. Den uppfostran, som under medeltiden kom förut
afstängda barbarfolk till godo, innebar för dem liksom för deras närmaste föregångare
under forntiden deras upptagande inom den grekiska kulturens maktområde. Det
var alltjämt hellenismen, som fullföljde sitt segertåg, i grund och botten af samma
art som under Alexander.
Hellenismen, den grekiska kulturens utbredning, var ju alltifrån början icke ovill-
korligen bunden vid själfva det grekiska tungomålet. Det var alltså ingenting nytt
och oerhördt, att kulturutbredningen under medeltiden ingalunda sammanföll med
grekiskans spridning, utan hufvudsakligen förmedlades genom andra språk. Under
antikens senare perioder finnas därtill påtagliga motstycken. Det var ändock både
då och sedermera den väsentligen grekiska kulluren, som äfven i främmande dräkter
och med främmande politiskt understöd tillvann sig ständigt nya provinser. Dess
inneboende styrka ådagalägges icke minst genom dess förmåga att göra sig äfven
de politiska och till och med nationella nederlagen till godo, att stundom vända
dem till återupprättelse och nya segrar också inom statslifvets område, att under
alla omständigheter ikläda sig oupphörligt nya former, som tillika äro uttryck för
själfva de politiska segervinnarnes andliga underdånighet.
Det var i grund och botten hvad som hände under senantiken, och detsamma upp-
repades under medeltiden.
Visserligen utsträckte efter Alexander grekiskan äfven sitt omedelbara herradöme
i tal och skrift såsom världens förnämsta kulturspråk, det första, som varit i stånd
att af egna medel utbilda en verklig sammanhängande periodbyggnad. Många barbar-
mål undanträngdes eller åtminstone försvagades genom uppblandning till och med
inom sina egna nationella gränser. Det fanns dock äfven folk, som visade sig
kraftiga nog att förvärfva grekisk bildning utan modersmålets förlust, om också
detta för den högre litteraturens, det mera utvecklade samfundslifvets ändamål måste,
så att säga, omstöpas och afslipas efler grekiska mönster. Till sådana folk hörde i
främsta rummet romarne, som på grund af sin politiska härskarställning häfdade
latinets officiella likställighet inom världsväldets östra, dess hellenistiska hälft, latinets
öfvervikt inom den västerländska, den barbariska hälflen. Men det oaktadt måste
äfven romarne räknas till de helleniserade folken, för så vidt som de hemtat det
mesta och det bästa af sin odling från grekerna och ej ens deras språk kunnat
blifva hvad det blef såsom kulturredskap utan grekiskans starka och i alla viktigare
afseenden nästan omdanande inverkan. Sålunda förmådde romarne också i sin ordning
hellenisera underlydande folk, verka för den grekiska kulturens fortsatta utbredning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
