Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
domens tjenst och till och med bortom rikets gränser sålunda stärkte de omvända
barbarfolkens samhörighetskänsla inbördes och med det rättrogna kejsardömet.
Samma afvärjande och återupprättande kraft ådagalades ock, när ett nytt germanskt
krigarfolk, de svenska normannerna, framträngde utför de stora segelbara älfvarne
mot söder, bemäktigade sig herraväldet öfver Östeuropas samfärdsel och hotade
själfva Konstantinopel. Inom några få mansåldrar lyckades den grekiska stats-
konsten begagna sina närmare och fjärmare barbariska fiender till hvarandras upp-
rifvande, förvandla de kristnade vikingarne till bildningssökande grannar och begränsa
deras dådlust till inbördes fejder, medan de afsöndrades från sina stamförvanter och
med sina slaviska och finska undersåtar uppgingo i ett nytt ortodoxt folk, det ryska,
under den enda rättmätiga hierarkiens, alltså under patriarkens och kejsarens
erkända gemensamma omvårdnad. Dessa lika mycket politiska som kyrkliga fram-
gångar i kampen mot hedendomen och i det fortsatta arbetet för slavernas upp-
fostran, på så långt afstånd från riksstyrelsens hufvudsäte vid Bosporen, väckte i
sin mån ny själfförtröstan och nya krafter äfven till det omedelbara byzantinska
herradömets återställande på Balkanhalfön. Det österländska kejsarväldet upplefde
en lång period af föryngrad glans, som började fördunklas först när, vid midten af
det elfte århundradet, åter turkiska härar nalkades, nu vida farligare än fordom,
emedan de satte sig fast i rikets kärnland, Mindre Asien, och såsom ledda af de
till islam omvända Seldjukerna förfogade öfver mer utgrenade förbindelser och en
högre kulturs hjälpmedel.
Det var redan i och för sig ett oförnekligt vittnesbörd om det byzantinska väldets
sega lifskraft, att det så många århundraden igenom och trots så många rika pro-
vinsers förlust hade mäktat hålla stånd mot den islamitiska eröfringen och ändå
tillika utvidga och befästa sitt inflytande öfver barbarerna i norr. Ty denna eröfring
innebar någonting mer än blott och bart ett barbariskt angrepp af samma art som
de andra, utgjorde väsentligen ett affall inom själfva det grekisk-romerska Österlan-
dets egen kulturvärld, i det att en god del däraf samlade sig under en ny lösen och
omkring nya maktfäslen. Ehuru den islamitiska utvecklingen i det hela taget tillhör
den egentliga Orientens historia, måste dock dess sammanhang med Europas medel-
tid här åtminstone i knappa drag antydas.
Arabernas förhållande till den grekisk-romerska kulturen och dess politiska öfver-
välde liknar i mycket de själfsländiga germanernas, men företer den betydelsefulla
och följdrika skiljaktigheten, att största delen af den omfattande folkstam, som de
tillhörde, den semitiska, sedan länge hade kommit i afgjordt beroende af denna
kultur, om också med bevarande i många fall och till och med under kristen-
domens inflytande förstärkning af sin språkliga särställning. Äfven några arabiska
mindre folkgrenar hade nödgats underordna sig dels det byzantinska väldet, dels det
persiska, som för öfrigt å sin sida innebar en rent orientalisk reaktion under utpräg-
ladt nationella trosimpulser emot hellenismen och kristendomen. Sålunda funnos
för araberna af gammalt anknytningar till en högre kultur, som äfven genom sam-
färdseln öfver öknarne och sjöledes i någon mån spriddes till deras halfös mera
gynnade kustland. Under det framskymtande inkräktningshotet vaknade också
alltmer tilltagsna frestelser till rof och bragder, den arabiska folkkraften kände sig i
stark tillväxt och trängde på mot de politiskt utstakade kulturgränserna, liksom så
många gånger under forntiden nya semitiska nomadöfverfall hade brutit sig väg från
halfön för att omstörta bofasta främmande eller stambefryndade statsmakter. När
omsider, i förra hälften af det sjunde århundradet, den persiska makten hade blifvit
nästan upprifven af den byzantinska, som dock köpt sina segrar med egen dryg
kraftspillan, – då stodo dörrarne öppna för den länge förberedda arabiska invasio-
nen, som dessutom hemtade ökad styrka till framfärd och samling ur det ännu
outredda arfvet efter Medinaprofeten.
Islam såsom trosform faller inom judendomens och kristendomens utvecklings-
linier, kan rent af betraktas som en af *de många heretiska utvikningarne från bådas
bredare och djupare strömdrag. Men genom förbindelsen med den arabiska eröfrings-
lusten och med de persiska troskrigens traditioner fick islam sin särskildt mot kristen-
domen såsom sådan riktade vändning, som tillika förstärkte dess dragningskraft i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
