Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
den aflägsnare Orienten. Det oaktadt kunde dess förkunnelse inom det byzantinska
rikets öfvervägande semitiska eller annars af sociala och kyrkliga motsatser söndrade
provinser te sig närmast såsom ett budskap om befrielse från den grekiska orto-
doxiens och den därpå stödda kejserliga riksstyrelsens förtryck. Spänningen med
kristendomen öfverskyldes länge af en klokt beräknad fördragsamhet, som efter hand
lockade massorna och de tjenstifrige äfven till religiös öfvergång, så mycket mer
som icke härkomsten utan tron utgjorde det oeftergifliga villkoret för uppstigande i
den maktegande klassen. I samma mån som renegaternas antal växte, trängde
arabiskan såsom den heliga bokens och regeringens språk de tidigare uppodlade
semitiska tungomålen tillbaka öfver vidsträckta landområden ock gjorde sig gällande
äfven inom breda lager af alldeles stamskilda folk. Själfva de ursprungliga eröfrar-
nes ättlingar försvunno sålunda i den stora mängden af troende, och det islamitiska
enhetsbandet betydde därför snart nog ej vidare detsamma som arabiskt öfvervälde,
utan framför allt ett stöd för den underlättade samfärdseln från Centralasien och
Indien öfver Persien, Syrien och Egypten ända fram till Atlanten.
Den rika kultur, som hastigt uppblomstrade inom denna ram, fick i själfva verket
sitt bästa och -fruktbaraste arf från den grekiska, som alltså, ehuru ytterligare för-
krympt och egendomligt förklädd, fortsatle sitt segertåg äfven åt väster. Den isla-
mitiska världen trädde såsom en tredje från antiken afledd kulturkrets bredvid och i
motsats till den österländska och den västerländska kristenhetens, själf starkare påverkad
af den förra, men till den senare förmedlande mycket af största betydelse för fram-
tiden. Skilsmässan från kristendomen utpräglades skarpare, ju mer å ena sidan de
turkiska folken med sin snarare för tukt än känslovärme mottagliga läggning vunno
öfverhanden inom det splittrade asiatiska kalifatet, å andra sidan den latinska kyrkan
reste sig till en för sina särskilda ideal enkom utrustad och organiserad makt.
Därför ledde äfven den närmande samfärdseln till den ömsesidiga motviljans fördjupande
och till sammandrabbningarnes vidgade omfång, när förberedelserna hunnit mogna.
Hela den äldre medeltiden igenom låg det europeiska Västerlandet liksom undan-
skymdt för det mäktigare kulturlifvets belysning. Från den stora massan af de fria
germanerna utsöndrade sig det ena krigarfolket efter det andra för att söka sig nya
hem inom det fallna kejsarväldets provinser. De högst utvecklade bland dessa folk
hade förut stått i längre beröring med det östromerska riket, men hvad de under
dess inre kriser kunnat hemta af kristen kultur var bundet vid en föråldrad form,
som ytterligare försvårade deras ställning såsom herrar öfver en romansk befolkning
under den framåtskridande katolska kyrkans lydnad. Det var arianismen mer än
någonting annat, som vållade de första germanska folkvandringsrikenas bräcklighet.
Undersåtarne och kyrkan tålde hellre den grekiska kejsarmaktens restauration tills
vidare i Italien på östgoternas bekostnad och i Afrika på vandalernas, medan i
Gallien de från början katolskt döpta frankernas välde kunde utbreda och stadga
sig med episkopatets och romerska stolens understöd. Sedermera räddade sig till
en tid de i Italien mot byzantinerna framträngande langobarderna och de i Spanien
slutligen samlade västgöterna förnämligast genom sin omvändelse från kätteriet till
katolicismen.
Enär katolicismen inom de forna riksprovinserna sammanföll med romanismen,
så innebar den kyrkliga segern öfver germanerna tillika, att dessa så mycket förr
och lättare i språk och seder sammansmälte med den inhemska öfverklassen. Det
germanska inflytandet bestod egentligen däri, att den sociala och politiska organisa-
tionen alltmer förgrofvades, att offentliga och enskilda rättsförhållanden och intressen
sammanblandades, att den agrariska husbondemakten blef samhällslifvets ekonomiska
tyngdpunkt och äfven underlaget för herreståndets politiska öfvervikt. Statens högre
uppgifter häfdades inför konungen och stormän med större eftertryck endast af
kyrkan, som likväl hade svårt nog att ens för sin egen del afvärja de försimplade
uppfattningarnes intrång.
För kyrkans själfständiga utveckling blef det emellertid af stor vikt, att missionen
icke inskränktes till de romaniserade folkens områden.
Tidigast spridde sig kristendomen och därmed äfven kraftigare andra kultur-
insatser till det oberoende keltiska Irland från det romerska Britannien och kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
