- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
8

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

8 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
kraft oerhörda offer, och kejsar Tiberius ansåg sin uppgift mera ligga i att upp-
rätthålla riket än att utvidga detsamma. Han gillade därför icke Germanici äre-
giriga planer, utan hemkallade honom. Därmed inträdde helt andra förhållanden;
de krigiska relationerna mellan grannarne upphörde, och de kulturella trädde i stället.
Politiskt hänvisade till sig själfva, hemföllo germanerna åter till oenighet. Närmast
utbröt osämja mellan de båda gamla motståndarne, Arminius och Marbod. Det kom
till förbittrade strider, som ledde till bägges undergång. Marbod störtades och
måste fly till romarne, Arminius mördades af en anförvant. Kejsardömets störste
historieskrifvare har kallat honom »Germaniens befriare, hvars stridslycka visserligen
växlade, men som ändock förblef obesegrad i krig». Med honom upphörde det ger-
manska folkets första hjältetid.
Nu följde en tid af kamp och utveckling i det inre. I de talrika romerska
ståndlägren längs gränsfloderna uppstod ett lägerlhy som öfverallt bar samma prä-
gel. Med soldaterna följde nybyggare och borgare. Mainz, Xanten, Köln och Trier
uppväxte till betydande städer. Det romerska inflytandet trängde allestädes öfver
gränsen och skapade en neutral zon på högra Rhenstranden. Äfven längs Donau-
linien blef det allt stakare. Medan det inre Germanien hemsöktes af brödratvister,
strömmade allt talrikare skaror af dess stridslystna söner till örnarne, som gåfvo
dem både faror och rikt byte. De utgjorde vid sidan af legionerna egna afdelningar
(auxilia). Redan vid det juliska kejsarhusets utslocknande ingrepo de på ett bety-
delsefullt sätt; ännu kraftigare, rent af hotfullt, skedde det vid batavernas resning,
som under åren 69-71 skakade norra Gallien under ledning af Julius Civilis.
Småningom blefvo chatterna mellan Main och Weser den mäktigaste stammen. De
uppträdde allt som oftast mot romarne och ofredade gränsen. Kejsar Domitianus
bekrigade dem för den skull, men i det stora hela rådde vapenstillestånd. Men faror
hotade från de germanska skogarne. Tacitus förutsade, att endast germanernas un-
dergång kunde göra ett slut på världskriget, och att germanernas oberoende innebar
större fara än partherkonungens makt. Samme Tacitus har i sin Germania lemnat
en teckning af germanerna af oskattbart värde, men svår att tolka. Låtom oss se,
hvad denna teckning och de talrika graffynden hafva att berätta.
Från sina ursprungliga hem i norra delen af Mellaneuropa flyttade de västerut
ända till och på andra sidan om Rhen, söderut ungefär till Donau och åt sydöst
till nuvarande Ryssland. Högra stranden af nedre Rhen blef gräns, men icke mel-
lersta Rhen, ty det skogbevuxna, af kullar uppfyllda landet kring Neckar blef
redan i slutet af första århundradet indraget inom romerska rikets gräns. En lång-"
sträckt vall, den s. k. limes, anlades i en vid dubbelkrök från mellersta Rhen ända
till Donau, från Rheinbrohl till Regensburg (limes germanicus från Rheinbrohl till
Lorch, limes rceticus från Lorch till Donau). Detta jätteverk påbörjades under kejsar
Domitianus och fullbordades af Hadrianus eller Marcus Aurelius. Bakom hufvud-
linien hotade på somliga ställen en andra linie. Vallen företedde därför olika bygg-
nadssätt och blef efter hand förstärkt med torn och kastell. Här och hvar funnos
genomgångar, försvarade genom pålar och slagbommar samt väpnadt manskap. Pål-
grafven med sitt tillbehör tjenade på en gång som gränslinie och skyddsvärn. En
liknande vall var anlagd i Britannien mot de skotska folken, och den nyss beskrif-
na fortsattes af en annan längs Donau (limes pannonicus). Det område, som omslöts
af vallen från Rhen till Donau, befolkades hufvudsakligen med veteraner och alla-
handa oroliga element, som erhöllo jord mot fullgörande af krigstjenst och till en
del erlade tionde till staten. Därför kallades området Decumat- eller Tiondelandet.
Här rådde romersk kultur och talades latin. Äfven de germanska nybyggarne i
grannskapet af de båda gränsfloderna rönte inflytande af denna romanisering. Och
de talrika germaner, som tj enade i den romerska hären, liksom den kringvandrande
köpmannen, förde frön af den romerska kulturen djupt in i landet.
Romarne betecknade de olika folken på andra sidan gränsen med ett gemensamt
namn »germaner». Mycken strid har stått om betydelsen af detta namn. Troligen
är det af keltiskt ursprung och betyder »grannar». Långt senare uppkom ordet
»tysk». Det förekommer icke förrän i 9:de århundradet och vinner allmänt burskap
först i det 12:te. Det betyder »en som talar folkmål».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free