- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
12

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
kärl komma till stormännens hus, där de brukades som vanligt husgeråd. Införseln
lockade till efterhärmning och utöfvade mångfaldigt inflytande på tekniken. Ler-
kärlen blefvo numera vanligen tillverkade med tillhjälp af drejskifva och hårdt
brända; man tillverkade pärlor och graverade i järn, som belades med guld och
silfver. Svärden från denna tid äro tveeggade; sköldbucklan är konisk och försedd
med låg eller hög spets. Spjutspetsarne hafva skarpt markerade ränder. Hela tek-
niken förutsätter skicklighet i handlaget. Stundom röjer tillverkningen en viss fabriks-
mässighet.
I striden utgjorde fotfolket kärnan af hären, som kilformigt eller i utbredd massa
ryckte an under tjut och larm. Fotfolket var uppblandadt med rytteri. Den, som
öfvergaf sin anförare, betraktades som ärelös. Vapen och rustningar voro af olika
slag. Då det var ondt om järn, bestod hufvudvapnet hos många folk i lansen, som
likaväl egnade sig för stötor som för kast. Nordgermanerna buro ett knifliknande
svärd, ofta jämte lansen. Med den vänstra handen fördes skölden, hvars prisgif-
vande ansågs som den största vanära. Pansar och hjälm voro sällsynta och ett ut-
märkelsetecken för stormannen, om ej rent af för konungen. Eljest fanns det lång-
svärd, klubba, slunga, stridsyxa, båge och pilar. Beröringen med romare och kelter
ledde icke sällan till upptagande af deras anfalls- och försvarsvapen. Hos den döde
i hans graf nedlade man föremål, som han särskildt tyckt om, hos kvinnorna smyc-
ken och hos männen vapen, till och med stridshästen.
Det fanns präster, somligstädes äfven prästinnor, men intet prästestånd. Att vara
gudarnes tjenare var bevis på en framstående ställning i stats- och privatlifvet. Man
förstod sig på att aflocka framtiden dess hemligheter genom järtecknen hos offerdjuren
eller genom lottkastning. Den germanska gudstjensten var en naturkult, olika hos olika
stammar. Jämte ljusets välsignelsebringande välde verkade äfven nattens och för-
störelsens makter. Af naturkrafterna skapade fantasien ett stridslystet kämpasläkte,
underkastadt ett ovisst, hemlighetsfullt öde. Gudarne rådde öfver lifvet; man tje-
nade dem under jordelifvet och förenade sig med dem i döden. Mest utbredd var
dyrkan af Wodan (Wuotan, Odin) och Donar (Tor). På många ställen gällde den
förre såsom den högste bland gudarne, allsmäktig och allvetande, af hvilken all fram-
gång berodde, framför allt segern, och hvilken beskyddade åkerbruket och förlänade
ingifvelsens gåfva. Han var vis och god, men hans vrede var fruktansvärd. Honom
tillhörde de på valplatsen stupade hjältarrie, och som den vilde jägaren brusade han
fram genom skog och mark. Många besläktade drag återfinnas hos den, som stod
Wodan närmast, hans son Donar, härskaren öfver molnen och regnet, som under
åska och blixt slungade sina viggar mot jorden. Ziu (Tyr), till hvilken människor
offrades, gällde som den egentlige krigsguden. Invånarne i det nuvarande Schles-
wig-Holstein synas hafva dyrkat Nerthus, den heliga moder jorden, beskyddarinnan
af hem och härd. På Helgoland (Heligoland, det heliga landet) fanns en af hennes
lundar. Enligt uppgift af Tacitus hade man inga tempel eller af bildningar af gu-
darne i mänsklig gestalt, utan invigde lundar till deras dyrkan. Dock hafva verk-
ligen altaren, gudomliga sinnebilder och till och med tempel af trä icke varit alldeles
okända för germanerna. Äfven hafva de förrättat sina böner i mörka hålor och på
ljusa höjder. Men i hvarje fall har den högtidliga kulten egt rum i skogen, ty i
gammaltyskan svarade begreppen skog och tempel mot hvarandra.
Sådan är bilden af dessa folk, som i vid utsträckning bebodde mellersta och
norra Europa. I nakenhet och fattigdom växte de unga upp till kämpagestalter, som
förmådde krossa ett världsrike och skapa sig själfva en ny framtid.
Under senare hälften af andra århundradet måtte en stor oro hafva skakat hela
Germanien. Förskjutningar, ja formliga folkvandringar uppstodo, som ledde till upp-
komsten af nya, förut ej omtalade stammar och till förnyade angrepp på gränsen.
Viktigast bland de nya namnen voro saksarne, ungefär i nuvarande Holstein, ale-
mannerna, mellan öfre Rhen och Donau, och frankerna, vid nedre och mellersta
Rhen. Härvidlag var det icke fråga om nya folk utan endast om nya folkförbund.
Saksarne uppkallades förmodligen efter sitt hufvudvapen, det knifliknande svärdet,
»sahs». medan frankerna väl bäst tolkas som »fria män» och alemannerna som
»folk af allahanda slags folk» eller »sanna män» eller »gudalundens förbundsbröder».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free