Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
högre grad af motståndskraft, men hären blef också alltmera germaniserad. Efter
Marcus Aurelius är Probus den, som inlagt största förtjänsten om ordnade gräns-
förhållanden. Midt under arbetet med att förstärka Sirmiums försvar blef han mör-
dad vid ett soldatupplopp.
Denna tid af nära beröring med romarne hade utöfvat stort inflytande på de
germanska folken. Hos goterna hade uppstått ett konungadöme med befogenheter
afpassade för ett krigarfolk på vandring, ty folket blef aldrig i egentlig mening bo-
fast. Helt annorlunda förhöll det sig med alemannerna och. frankerna; de voro in-
klämda mellan å ena sidan det romerska riket och å den andra de påträngande
stammarne från det inre Germanien och måste nödtvunget egna sig åt jordbruk och
yrken för att kunna lefva. Men jämte bonden uppväxte en stridbar ungdom utan
rot i jorden. Den lösgjorde sig lätt från hembygden och ströfvade omkring för att
söka byte. Det germanska naturfolket hade erfarit guldets lockelse och åtrådde det
med barbarens tygellösa lidelse.
Den fruktade kejsar Probi död förorsakade ett nytt anlopp af franker och ale-
manner, hvarvid gränsvallen (limes) gick förlorad, och öfre Rhen med Bodensjön
efter hand blef gräns. Förmodligen sammanhängde denna förskjutning med bur-
gundernas framryckning norrifrån och alemannernas från öster. Riket styrdes vid
denna tid af Diocletianus, som emellertid ej tilltrodde sig att ensam kunna möta
svårigheterna. Han utnämnde därför sin gamle vapenbroder Maximianus till ccesar,
d. v. s. till regent, men underordnad kejsaren, öfver Gallien och de västra provin-
serna. Denne lyckades förmå de keltiska bönderna, som gjort uppror, de s. k. bagau-
derna, att nedlägga vapnen och att dels upprifva, dels förjaga burgundernas här-
massor. Heruler och chaiboner, som strömmade från germanernas outtömliga norra
hemvist, blefvo likaledes nedgjorda under blodiga strider. Likafullt var det oroligt
vid Rhen. Maximianus gjorde ett utfall öfver Rhen och understöddes af Diocletia-
nus från Rsetien. Detta. dubbelfälttåg synes hafva gjort åsyftad verkan, ty från denna
tid röjer sig uppenbarligen en viss tvekan hos fienderna att anfalla Rom, medan de
fortfarande slogos sinsemellan. I stället anfölls riket från sjösidan, i det frankerna
och saksarne nådde ända till Bretagne. Där funno de en bundsförvant i menapiern
Carausius, som utsträckte sina härnadståg ända till Spanien och behärskade hafvet som
en äkta sjökonung. Under tiden framträngde alemannerna och frankerna oafbrutet
längs efter Rhen, icke såsom krigare utan såsom jordbrukare. I fjärde århundradet
synas de redan massvis hafva slagit ned sina bopålar på flodens vänstra sida medan sak-
sarne ryckte in i de af frankerna utrymda områdena. För att lätta regeringsbördan
upprättade Diocletianus två nya regentskap, hvarvid Konstantius Chlorus erhöll Gallien
och Spanien. Den nye härskaren besegrade Carausius och hans bundsförvanter vid
Boulogne och förde legionerna ända till Rhenmynningarne utan att dock uträtta syn-
nerligen mycket, ja han visste slutligen ingen annan råd än att låta franker bosätta
sig i de affolkade norra delarne af Gallien. Alemannerna besegrade honom vid
Långres. Men han upptog striden ånyo och förde den till en lycklig utgång. Det
säges, att 60,000 fiender skola hafva betäckt valplatsen. Antagligen vid Windisch
(vid Åar) vann han en andra seger, som han utnyttjade till att föra hären öfver
Rhen till Gtinzburg. En stor skara germaner fann sin undergång på en ö i Rhen,
och år 306 lyckades man besegra Carausii efterträdare och sätta en gräns för sjö-
röfveriet längs kusten. De vunna fördelarne voro så betydande, att gränserna åter-
ställdes, att romersk inflyttning åter kunde ega rum i området inom gränsvallen
(limes), och där till och med ett slags öfverhöghet kunde upprättas. Det var det
sista försöket att återvinna det förlorade området. Vi äro mycket bristfälligt under-
rättade om händelserna i Donaulanden, men så mycket synes vara säkert, att ej
heller dessa trakter voro förskonade från hårda strider. Konstantius dog i Eboracum
(York) i juli månad 306. Han var en af de mest betydande germanbesegrarne. Hären upp-
höjde hans son Konstantinus (Konstantin) till härskare. En alemannerkonung Crocus
skall därvid hafva fällt utslaget. Konstantins invigning till härskare skedde i krig
mot germanerna. En skara franker, som trängt för långt fram, lyckades han till-
fångataga och kastade deras konungar för vilda djur i Trier. Då frankerna och ale-
mannerna förenade sig, förmodligen i förbittring öfver detta våldsdåd, gick Konstan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
