- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
24

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
var nog romersk att täfla med romarne i deras konster, men också nog germansk
att bevara gammal germansk egenart. Det var Alarich af Balternas släkt.
Under tiden hade östgoterna under sin konung Hunimund lefvat i godt samför-
stånd med hunnerna, ehuru under deras öfverhöghet, ja de hade gjort sin öfverlägsen-
het gällande gentemot de föga utvecklade segervinnarne. Men båda försmmno ur
sikte för några årtionden i trakterna norr om Donau och Svarta hafvet. I Väster-
landet, vid Gratiani hof, intog franken Merobaudes en framskjuten ställning. Han
gynnade germaner, hvarhelst tillfälle gafs. Men både han och kejsaren bragtes om
lifvet vid ett soldatupplopp. Mellan den följande kejsaren Maximus och Theodosius
utbröt ett krig, hvarvid den förre hufvudsakligen stödde sig på romerska, den senare
på germanska stridskrafter. Ensamt de gotiska bundsförvanterna uppställde 40,000
man. Men kriget gick olyckligt för Maximus. Han besegrades två gånger och stupade
år 388. Därefter öfvertog franken Arbogast ledningen af statsärendena för den unge
Valentinianus II. Efter honom följde Stilicho, Ricimer och Odovakar, alla germaner.
För en framgång af romarväsendet i stor stil, såsom Maximus drömt, var tiden ute.
Arbogast återställde det goda förhållandet med stamförvanterna på andra sidan
Rhen och gynnade germanernas, framför allt frankernas, ledande ställning i Västern.
Ju mera Valentinianus växte till i ålder, dess mera tryckande syntes honom främlings-
oket. Slutligen tog han mod till sig och öfverlemnade till förmyndaren en skrifvelse,
som förkunnade hans afsked. Men denne ref sönder urkunden med de orden: »Du
har icke gifvit mig mitt ämbete och skall icke heller kunna taga det ifrån mig». Kort
därefter fann man kejsaren upphängd i ett träd. Då såg sig Theodosius föranlåten
att framträda. Östern och Västern rustade åter mot hvarandra; både på det ena och
det andra stället vägde germanerna tungt i vågskålen. Den 5 september 394 utkäm-
pades striden nära Aquileja. l början hade Arbogast framgång, men han förråddes
af en hjälptrupp och hade vinden rakt emot sig. Han besegrades och gaf sig själf
döden. Den oväntade utgången ansågo de kristne hafva berott på Guds ingripande.
Men äfven segraren dog efter några månader. Theodosius hade omgifvit sig med
män från alla jordens trakter, bland dem franken Richomer, gallern Rufinus och van-
dalen Stilicho, den sistnämnde vida berömd för sin seger vid Donau.
Kejsaren hade ordnat tronföljden på så sätt, att hans äldre son, Arcadius, erhöll
Österlandet, den yngre, Honorius, Västerlandet. Detta afsåg icke att innebära en slut-
giltig delning af riket. Tvärtom hade Stilicho förordnats att vara gossarnes förmyn-
dare och öfverbefälhafvare öfver rikets hela härsmakt. Men under det att Stilicho
Och Honorius uppehöllo sig i Milano, hade Arcadius stannat i Konstantinopel och
vid hans sida Rufinus, som förstod att rycka till sig ledningen af Österns angelägen-
heter. Härigenom blef Stilicho hänvisad till Västern, hvarest han i 13 år häfdade
Roms öfverlägsenhet gentemot barbarerna. Dessutom sträfvade han outtröttligt att
upprätthålla samhörigheten mellan de bägge rikshälfterna och att genom de lifskraftiga
germanerna ingjuta nytt blod i den ålderdomssvaga staten. Detta blef hans under-
gång. Romarnes stolthet uppreste sig, och germanerna inom riket begynte blifva om
sin styrka medvetna motståndare i stället för underdåniga tjenare. Först uppstod en
brytning i Östern mellan statsmyndigheten och västgöterna under Alarich. Han var
en sådan man, som hans folk behöfde: seg, klok och krigisk. Han var helt uppfylld
af tanken på att åt återstoden af stamfränderna bereda tryggade boplatser. Ett krig
utbröt mellan honom och Arcadius, och den senare låg under. Då uppträdde Stilicho
och trängde Alarich tillbaka till Thessalien. Till tack fick han befallning att genast
vända om. Han lydde - och en gotisk afdelning under Gainas tågade till Konstantino-
pel, där Rufinus blef nedhuggen i kejsarens åsyn. Alarich tågade till Grekland och därifrån
åt nordväst till Epirus, som upplåts åt hans folk under kejserlig öfverhöghet. Under
tiden grep Gainas regeringstyglarne i Konstantinopel, men kunde ej behålla dem.
öfverallt rådde osäkerhet. Alarich fick snart erfara, att ett varaktigt lugn var otänk-
bart i det blottställda Epirus, som låg inkiladt mellan Öst- och Västrom. Öfverallt,
både vid gränserna och inom det romerska riket, hade germanerna gripits af oro. I
Pannonien visade sig östgoterna oroliga; i förening med alaner, vandaler och sveber
trängde de är 400 in i Rsetien under ledning af östgoten Radagais. På så sätt betäckt
af germaner i sin rygg, marscherade Alarich år 401 till Italien och inneslöt Hoaorius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free