- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
28

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
sitt löfte och gaf dem sydvästra Gallien, Garonnes fruktbara flodområde. År 419 drogo
goterna in i landet. Toulouse blef deras hufvudstad. Efter ändlösa irrfärder, faror
och strider hade det pröfvade folket ändtligen fått ett hem, lönen för målmedveten
sammanhållning. Kort därefter, nämligen år 423, dog Honorius. Valentinianus III
blef kejsare i Västerlandet under förmynderskap af sin moder Placidia, Athaulfs forna
gemål. Men vid foten af tronen sträfvade två män att komma sig upp under oför-
sonlig fiendskap sinsemellan, nämligen Aétius i Gallien och Italien och Bonifatius i
Afrika. H var och en hade ensam varit i stånd att upprätthålla det sjunkande riket,
men bägge, hvar på sitt håll, upprefvo de rikets redan starkt medtagna krafter, allt
medan germanerna vunno tid för sina syften. Redan 4o13 hade burgunderna genom
fördrag erhållit en del af Gallien vid mellersta Rhen. Återstoden stannade vid Main
och i Odenwald. Deras omvändelse till katolicismen sammanhänger på det närmaste
med bosättningen. När de företogo sig att söka utvidga sitt område, besegrades de 433
af Aétius och 437 af hunnerna, de senare helt visst i romersk sold. Konung Gunda-
har stupade i striden. Men Sabaudia, nuvarande Savoyen, tillföll dem 443. Deras
stamförvanter öster om Rhen sägas hafva följt dem efter.
Alemannerna voro burgundernas närmaste grannar. De behöllo i hufvudsak sina
boplatser på högra stran-
den af of re Rhen och längs if^BSBBf^ fylkeskonungar. Af dem
mellersta Neckar och nådde ^^^^^SS^SB^^^\ var Chlojp den mest fram-
fram till Alperna, Jura och ^^^^äl^r^^^l^^^X stående. Han dog år 450.
Den största uppmärk- jjaHlljL :dJMBf^TBBlA str^ mellan hans son Chlo-
samheten förtjena franker- ^ff^^Jm’^flm^’^^f^M \ dobald och en släkting Me-
na, som sedan midten af det ^J^Btrl rovseus (Merovig), hvilken
4:de århundradet finnas be- |nB| förde Merovingernas ätt till
tecknade som saliska och VSIS^ hög maktställning och i sin
ripuariska. De bebodde mån bidrog till folkslagens
provinsen Nedre Germanien \S^^’?V’’^H^ sammanstötning på Kata-
(Germania inferior), en del . launiska fälten,
af Belgien och norra Gal- Från det inre Germa-
lien och hafva trognast slu- ^^8äB^^ nien hafva vi att berätta
tit sig till romarne. I bör- Galla Placidia med sina barn. om thuringarnes framträ-
ian synas de liksom ale- Porträttmedaljon från Den heliga dande. De hade sitt hem-
in . o.. j Helenas kors i museet i Brescia. . j . i j f i n ^ n j
mannerna hatva statt under vist i det af kullar uppfyllda
området kring Werra och
Saale, och tidtals trängde de långt åt söder. Saksarne göra sitt inträde i historien med
eröfringen af större delen af Britannien. Två höfdingar, Hengist och Horsa, skola hafva
gått i spetsen med tre långskepp. Ön var till största delen öfvergifven af romarne; pikter,
skoter och germanska sjöröfvare förhärjade vidt och bredt briternas en gång blom-
strande fält, allt medan de sinsemellan lågo i ständiga fejder. I denna nöd synas
briterna gentemot de förhatliga skoterna hafva gjort gemensam sak med saksarne,
ehuru dessa hotade deras land. Främlingarne fingo jord i n. v. Kent. Emellertid
förstärktes de af nya skaror från hembygden, tills de från bundsförvanter förvand-
lades till eröfrande fiender. Jämte saksarne begynte angler från det nuvarande Holstein
framträda och utom dessa äfven jutar. Saksarne bosatte sig hufvudsakligen vid syd-
kusten och Themsen, anglerna vid Hadriani vall och Humber och jutarne litet hvar-
städes. Under långvariga strider veko briterna undan för att lemna plats åt små
germanriken, såsom Kent, Sussex, Wessex o. s. v.
I motsatt riktning, d. v. s. söderut, rörde sig vandalernas eröfring af Afrika. Vi
hafva sett, huru resterna af de spanska germanerna undanträngdes af goterna till de
galiciska bergstrakterna. Knappt hade segervinnarne tågat tillbaka öfver Pyrenéerna,
förrän de besegrade folken åter började bekämpa hvarandra. Romarne ingrepo och
drefvo vandalerna mot Södern, där de snart återställde sitt forna herravälde. Genom
det ständiga vandrandet hit och dit hade de till god del förlorat hågen för varaktig
bosättning och hade åter blifvit ett krigarfolk. Deras äfventyrslust i förening med
känslan af egen styrka dref dem vidare, i synnerhet sedan de i Geiserich erhållit en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free