- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
30

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
störningar med goterna utföllo ej efter önskan. I freden måste Rom göra eftergifter.
Goterna stredo åter i de romerska härarne, särskildt mot sveberna i Spanien, som
återvändt från sina tillflyktsorter i de galiciska bergen och underlagt sig en stor del
af halfön. Men fälttåget mot dem år 445 misslyckades, och Theoderich fann, att ,det
var bättre att hafva sveberna till vänner än till fiender. Han gaf därför sin dotter
till hustru åt svebernas konung. Han sökte drifva släktpolitik äfven med vandalerna,
men måste se sitt barn återvända grymt stympadt. Sålunda befunno sig goter, sveber
och romare i samma fientliga förhållande till Afrikas vilda eröfrare. Redan voro
krigshärar i Västeuropa redo att draga söderut, då helt oväntadt en ny fiende blef
synlig vid Galliens gräns. Det var hunnernas konung Attila.
Åtskilliga omständigheter samverkade för att möjliggöra hans framträdande. Allt-
sedan germanerna slagit sig ned på romersk mark, förmådde Rom ej längre draga
nytta af dem på samma sätt som förr. Nationalkänslan började nämligen göra sig
gällande hos dem. Goterna funno numera hos egna konungar, hvad de behöfde men
förr sökt hos främmande härskare. De från krigstjenst afvanda provinsborna erbjödo
ingen ersättning, och därför synes Aétius till stor del hafva sammansatt sin här af
ännu icke öfverflyttade germaner, såsom gepider, heruler, skirer och andra samt
därtill äfven hunner. Men - hunnerna återvände till sina stepper och berättade om
de härliga städerna, om landets rikedom och om oenigheten mellan invånarne, och
det vid en tidpunkt, då hunnernas styrka var samlad så som aldrig dittills.
Efter nomadfolkets första framstormande, som förorsakat den mäktiga germanska
folkrörelsen, hade följt en lugnare tid. Hunnernas herravälde sträckte sig från Panno-
nien ända till Ural .öfver läns- och tributpliktiga folk, bland hvilka goterna stodo i
förgrunden. Längs nedre Donau bodde östgoterna, hvilka utvidgade sitt område
genom lyckliga krig under Thorismund. Efter honom följde Walamer och hans två
bröder. En förmyndarstyrelse var tillsatt under Walamers långa minderårighet.
Ännu talrikare än goterna synas gepiderna hafva varit. Äfven de hade kommit från
kusten af Östersjön. Deras konung Ardarich synes hafva varit Attilas förtrogne.
Herulerna skola ursprungligen hafva bott vid Östersjön, väster om gepiderna. Deras
dådlystna söner ströfvade vida omkring. En grupp af dem hade nått fram till
Kaspiska hafvet, då hunnerna drefvo den västerut till Donautrakterna. I herulernas
närhet bodde de stridslystna rugierna, skirerna och turkilingerna, som tidigare för-
modligen haft sina hemvist vid Oders mynning. Äfven sveber nämnas på hunnernas
sida, tydligen en kvarlefva af svebernas gamla folk, ur hvilket äfven quader och
markomamier hafva utgått. Den egentliga hufvudmakten bildade hunnerna, hvilka,
som vi redan nämnt, fingo allt flere förbindelser med romarne under Aétius. Den
mest betydande bland de hunniska småkommgarne var Rugila (Rua), en bundsförvant
till den romerske befälhafvaren. Han dog år 433 och efterträddes af sina anförvanter
Attila och Bleda. Därmed begynner en ny period i historien. De tvingade Theodosius II
till erläggande af betydande summor i tribut och till förbindelse att icke afsluta
förbund med deras fiender. Med stöd häraf utvidgade de området för sin öfverhöghet,
i det de trängde de öfriga småkonungarne åt sidan och lade under sig deras land.
Deras maktspråk synes haft gällande kraft djupt in i Europa, ända bort till de danska
öarne och långt in i det inre Germanien. Slutligen befriade sig Attila från sin broder
och företog sig, numera ensam herre, att underlägga sig hela Europa. Närmast
hemsöktes Balkanhalfön under årslånga plundringståg, och kejsaren tvingades att
erlägga afgifter, som voro nästan omöjliga att uppbringa.
Därpå riktade Attila sina ögon mot Västern. För Honorias skull kom det till en
brytning med Valentinianus III. Bland frankerna rådde strid angående tronföljden;
Merovseus skyndade till det kejserliga hofvet, medan hans motståndare sökte Attilas
hjälp. Därtill kom, att Geiserich, som hotades af västgöter och romare, äfven vände
sig till hunnerkonungen. Attila hoppades kunna upprätta ett eget herravälde på det
försvagade världsrikets ruiner. Det europeiska fastlandets hufvuddelar sönderföllo i
tvenne grupper af en omfattning, hvars motsvarighet man ej sett på århundraden.
Å ena sidan den brokigt sammansatta hunniska stormakten jämte vandalerna, å den
andra Gallien och Italien med deras bundsförvanter, på förra stället alltså hunnisk-
germanska och hedniska, på senare stället romersk-germanska och kristna element.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free