Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Östgotiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STGOTISKH
RIKGT
Då Attilas hunniska rike föll sönder, vunno gepiderna
och östgoterna en förhärskande ställning, de förra i Da-
cien och södra Ungern, de senare i Pannonien. Skyd-
dade af höga berg och af kejsaren försedda med årligt
underhåll, kunde gepiderna slå sig i ro i fasta bostäder.
Därmed hafva de afträdt från världshändelsernas skåde-
plats. Annorlunda förhöll det sig med goterna. På sina vidsträckta slätter stodo
de midt i folkrörelsen. En stor framtid väntade dem. På alla sidor hade de svåra
strider att utkämpa. Det gotiska folkets existens var så mycket mera hotad, som
dess olika delar voro skingrade. Några befunno sig i Thracien, andra i Epirus och
säkert äfven annorstädes. Dessa förhållanden synas också hos hufvudstammen hafva
stegrat den längtan mot Södern, som var egendomlig för germanerna.
De funno en ledare i Theoderich. Han var sannolikt en son till en af de tre fylkes-
konungarne och hade som barn vistats tio år i Konstantinopel såsom gisslan. Detta blef
af afgörande betydelse för honom och därmed äfven för goterna. I spetsen för de
l Thracien bosatta goterna stod också en Theoderich med tillnamnet Strabo. Då han
blef besvärlig för kejsar Zeno, förvärfvade denne de pannoniska goterna till bunds-
förvanter. De kommo rustade till strid. Men i stället för att slåss för byzanti-
nernas räkning, ingingo de för tillfället förbund med. sina stamfränder i Thracien.
De ströfvade omkring på Balkanhalfön för att finna jord till bosättning. Strabo
visade sig upprepade gånger utanför hufvudstaden, tills han plötsligen blef sårad
och afled. Denna händelse lär hafva tillfört den yngre Theoderich en betydande del
af hans folk. Zeno förlänade honom åkerjord i Thracien och år 484 till och med
konsulatvärdighet, men önskade dock efter hvarjehanda omskiften att få sin farlige
ämbetsman aflägsnad. Han hänvisade honom därför till Italien, som han finge
taga i besittning, om han lyckades besegra Odovakar. Goten kom alltså som
germankonung i kejserligt uppdrag, en german mot en german. Hösten 488 bröt
Theoderich upp med en del af sitt folk. Under vägen slöto sig rugiska, gepidiska och
andra hopar till honom. Sommaren 489 stod han vid Italiens port, inväntad af
Odovakar.
Denne hade härskat i tretton år. Han hade gifvit stadga åt den myndighet, som
han på våldsamt sätt tagit i besittning, i det inre genom att försona legosoldater och
romare, i det yttre genom en korrekt hållning gentemot Konstantinopel. Med hans
uppträdande sammanhänger första tanken på ett enigt, för sig själft som stat bestående
Italien. Formellt stod han under den östromerske kejsaren, som utnämnde honom
till patricier. För de germanska undersåtarne var han konung, för de romerska
kejserlig ståthållare, i det att denna värdighet ansågs hafva uppgått i den kung-
liga. Han lät slå mynt, utnämnde ämbetsmän, bestämde öfver krig och fred
och ledde fälttågen. Klok och beslutsam, gjorde han sitt anseende gällande i Rom
vid påfveval och byggde en flotta, med hvilken han underlade sig Sicilien och Dal-
matien. Under två fälttåg besegrade han rugierna mellan Alperna och mellersta
Donau. Senare fann han dock, att dessa framskjutna områden ej kunde behållas,
hvarför han lät provinsborna utrymma dem. På så sätt förföllo där de sista resterna
af de en gång stolta romarstäderna, och det dröjde ej länge, förrän den tyske herden
lät sina hjordar beta på de öfvervuxna ruinerna. Skickligt och måttfullt förstod
Italiens förste konung att utveckla sin makt utåt och att i det inre upprätthålla
ett tillstånd af fred och ordning, som halfön icke på länge varit van vid. Likväl
hvilade ej hans makt på fast grund. I romarnes ögon var han en främling, i prä-
sternas en afskyvärd kättare, och hans germanska trupper voro djärfva och pockan-
de. Därtill kom, att landet blifvit utfattigt, och att konungen behöfde penningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
