- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
52

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien under langobarderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52 J. VON PFLUGK-HAKTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Han mördades nattetid på anstiftan af sin hämndgiriga gemål Rosamunda. Sagan
har utsmyckat den mäktigps död såväl som hela hans lif.
Langobarderna uppträdde mycket våldsammare än deras föregångare goterna. De
lefde ännu som ett stridslystet hjältefolk och förblefvo oberörda af byzantinsk kultur.
De voro lyckliga eröfrare och kände sig som sådana. Med fria kämpars barnsliga lyst-
nad stormade de fram för att eröfra, för att plundra, för att behålla sitt byte. Jäm-
sides med invandringen gick bosättningen och ordnandet af förhållandet mellan roma-
nerna och germanerna och infogandet inom den gifna ramen af langobardernas
åskådning, rättssedvänjor och statsskick. Den langobardiska lagen blef landslag för
alla germaner. Den, som i likhet med saksarne ej ville foga sig, fick draga dädan.
Lika ödesdigert verkade upprättandet af hertigdömena, som gifvit den langobardi-
ska historien en säregen prägel och blifvit en källa till tvedräkt och förfall. Ehuru
säkert af uråldrigt ursprung ernådde konungadömet först under vandringarne en
större betydelse. Nu utnämnde konungen hertigarne för lifstid inom bestämda om-
råden med högsta myndighet i fråga om försvarsväsen, rättskipning och allmän
ordning. Vid sidan af dem verkade gastalderna (kungliga domänförvaltare) för upp-
rätthållandet af de kungliga befogenheterna. Såsom hufvudstad gällde först Verona,
sedan Milano och slutligen Pavia, hvars konungaborg utgjorde rikets medelpunkt.
Där förvarades också kronskatten. I öfverensstämmelse med den förut rådande in-
delningen sammanföllo stadsområdena genomgående med hertigdömena och biskops-
stiften. Detta förhållande gifver en rätt uppfattning af städernas betydelse i Italien,
ett förträffligt förhållande under en stark konungamakt, men farligt under en svag.
I hvarje fall kunde i mera aflägsna trakter stora, mäktiga hertigdömen uppstå.
Sådana voro de nyssnämnda Spoleto och Benevent, till hvilka vidare kom Friaul.
Det hela är liksom en förebild till det senare tyska riket, där likaledes kronans
glans förbleknade inför den uppåtsträfvande furstemakten.
Här liksom i Tyskland tillstötte politiska förhållanden. Redan Alboins plötsliga
död afbröt den pågående utvecklingen till skada för konungamakten. Alboin efter-
lemnade ingen son, ja, så vidt man kan finna, icke ens någon, som med arfsrätt
kunde taga tronen i besittning. Därför trängde hertigarne sig fram, tills genom allmänt
val en bland de dugligaste bland dem, Klef, upphöjdes till konung i Pavia (573-575).
När han efter halftannat år föll för en slafs svärd, efterlemnade han blott en omyn-
dig son. Då efter forngermansk åskådning en omyndig icke var berättigad till
tronen, och hertigarnes anspråk icke medgåfvo riksföreståndarskap, blef landet utan
regering i tio år, en tid som de 35 (36) hertigliga stordignitärerna begagnade till egen
fördel. Allt råkade i oordning. Rundt omkring rasade vapnen, till och med mot
franker och byzantiner. Rom, Ravenna och Neapel blefvo hårdt ansatta. Ändtligen
bemannade man sig. Kyrkan kallade de rättrogne till vapen mot de gudlösa kättar-
ne. Byzantiner och franker förenade sig mot den gemensamme fienden. Frankiska
härar uppträdde på skådeplatsen.
I ett så farligt läge var det, som Authari, Klefs son, upphjödes till konung (584-
590). Det skedde troligen genom folkets val mot de själfviska hertigarnes önskan.
För att lägga en fast grund under tronen tog man sin tillflykt till hertigarnes egen-
dom och provinsialernas förmögenhet, så att konungamakten åter kom i besittning af
befogenheter och maktmedel, som kunde göra densamma till en företrädare för det all-
männa bästa. Eljest är Autharis regering uppfylld af krig med franker och byzantiner,
hvarvid politiken synes hafva varit lika verksam som vapnen. Särskildt farligt var året
590. Då öfversvämmades öfre Italien af austrasierna under 20 hertigar, medan byzanti-
nerna trängde fram från Ravenna. Riket vacklade i sina grundvalar, då afundsam-
heten mellan motståndarne räddade det. Frankerna förenade sig icke med byzantinerna,
utan slöto vapenstillestånd med Authari. Då hejdade sig äfven de kejserliga trupperna.
Landet var räddadt. Förhandlingarne gingo fram och tillbaka; plötsligt dog Authari
år 590 i Pavia, som det sades af gift. Äfven annars hade under hans regering
många fejder förefallit i förening med religionsstrider och upproriska rörelser. Autharis
gemål Theodelinda från Bayern var katolik, men konungen stod fast vid sina fäders
tro. Då han dog utan barn, lära langobarderna hafva låtit Theodelinda behålla
makten med rätt att utse en gemål, som var i stånd att föra en kraftfull styrelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free