Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien under langobarderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
påfven, exarken eller konungen. Af dem var påfven den mest framträdande och
stod i förbindelse med de oroliga elementen inom det langobardiska riket. Detta
gjorde, att eröfringen af Rom blef en nödvändig förutsättning för Italiens enande.
Omkring 726 bröt Liutbrand upp, eröfrade flere städer och slog slutligen läger på de ne-
ronska fälten. I denna nöd drog Gregorius II honom till mötes och utverkade
langobardernas aftåg i kraft af sin andliga myndighet. Aldrig har sedan ett lika
gynnsamt tillfälle erbjudit sig att eröfra Rom. Hade Liutbrand begagnat sig däraf, så
hade Italiens öden gestaltat sig annorlunda. Kanske hoppades han att genom efterlåten-
het vinna påfven till bundsförvant. Han förstod sig föga på de romerska separat-
intressena. Motsatserna fortlefde. Under Gregorius III stod Liutbrand för andra
gången på påflig mark och befann sig samtidigt invecklad i en växlingsrik kamp
med exarken. Petri efterträdare hade då klokheten att sluta förbund med hertigarne
af Spoleto och Benevent. Kriget växte i omfång och förbittring och drog ut på
tiden utan något afgörande. Påfvens trångmål hade djupt ingripande betydelse, ty
det ledde till förbindelse med frankerna, om också icke de politiska följderna genast
framträdde. Kyrkofursten måste gifva sig till tåls. Hertigen af Spoleto förjagades
och ersattes af en släkting till Liutbrand. Benevent kom i ett för länge sedan för-
gätet beroende och fick till hertig Gisulf II, en annan släkting till konungen. Till
sist vardt äfven hertigen af Friaul afsatt. Det langobardiska rikets enhets tycktes
^vara återställd. Men då gräfde konungen själf sitt rikes graf. Han tillerkände påfven
Zakarias vidsträckta jordbesittningar i hela mellersta Italien. Detta skedde vid ett möte
i Terni, där påfven uppträdt inför konungen i all sin kyrkliga ståt. Utom fromhet
lära äfven viktiga statshänsyn hafva medverkat vid öfverenskommelsen. Kort där-
efter utverkade kyrkofursten, att det hotade exarkatet skonades. Den romerske förfat-
taren af påfvekrönikan skref med anledning af konungens död: »Den gudomliga nåden
försmådde icke påfvens bön, utan tog konungen ur världen före den dag, som tidi-
gare varit bestämd.» Det är uppenbart, att Liutbrand endast delvis nådde sina syf-
ten, och att han gentemot Rom led ett fullständigt nederlag. Yttre omständigheter
medverkade förvisso härtill, särskildt Pippins tronbestigning. En langobardisk-
nationell och en romaniserande riktning synas hafva kämpat mot hvarandra. Där-
till kom, att konungen blef svagare med åren. Makten gled alltmera ur hans händer.
Langobarderna upphöjde hertig Ratchis af Friaul till Liutbrands efterträdare
(744-749). Han sökte hålla fred med påfven, men bekämpade byzantinerna. Zaka-
rias ingrep ånyo till deras förmån. Detta jämte hans förkärlek för allt romerskt
och hans fromma nit skall hafva väckt det nationellt sinnade partiets motvilja mot
Ratchis. Han tvingades att träda tillbaka för den langobardiskt sinnade Aistulf
(749-757) hvarefter han inneslöt sig i Monte Cassino. En riksförsamling utsträckte
värnplikten äfven till de obesuttne och förlade förtänksamt besättningar i Alper-
nas hålvägar. Inom kort behärskade Aistulf norra och mellersta Italien i en
utsträckning som ingen af hans företrädare. Han hotade Rom. Kejsaren höll
sig undan, och i sin ångest skref påfven Stefan II till frankernas konung Pippin.
Det var antagligen genom hans påverkan, som Aistulf upphäfde belägringen och
tillät påfven resa öfver Alperna. Därmed fullbordades det langobardiska rikets öde.
Påfve och franker blefvo vänner. Prästen krönte den världslige maktinnehaf-
varen och förlänade honom värdighet af patricier och inrymde alltså åt främ-
lingen den plats, som langobarden eftersträfvade. I Quierzy gjorde Pippin sin
mycket omstridda donation till påfven och anhöll hos Aistulf, att denne ej mera
som fiende skulle beträda romerskt område utan afstå från sina anspråk. Denne
vägrade - och därmed hade man kriget. Beledsagad af påfven nalkades en fran-
kisk här och aftvang langobarderna tryckande villkor: erkännande af frankernas
öfverhöghet, afträdelse af eröfringarne från byzantinerna och godtgörelse för ingrep-
pen i påfvens rättigheter. Aistulf var icke sinnad att hålla öfverenskommelsen. År
756 låg han ånyo framför Rom, ånyo förgäfves trots alla ansträngningar, och ånyo
visade sig frankerna och pålade honom än mera tryckande förpliktelser. Aistulf
öfverlefde ej länge denna smälek. Ett fall från hästen gaf honom döden. Det är
uppenbart, att maktmedlen icke svarade mot hans höga syften. Han var mera kri-
gare än statsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
