Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. VON PFLUGH-HARTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Angelsaksiska sniderier på
ett skrin af valrosstand.
Originalet i British
Museum i London.
skopsdömena utan stora kloster, som blefvo medelpunkter för kyrkoväsendet. Hvad det
4:de århundradet hade samlat af vetande och färdigheter, fullföljdes än vidare utan
afbrott. Man har studerat och med stor konst afskrifvit kyrkofäder och klassiker,
såväl latinska som grekiska. Denna anderika kyrkliga riktning grep omkring sig och
utbredde sig öfverallt, där det fanns keltiska briter. Klostret Bangor i Wales skall
hafva räknat 2,000 munkar i början af det 7:de århundradet. På den lilla skotska ön
löna bland Hebriderna grundade Columbanus d. ä. omkring år 575 klostret Hy, som
utvecklade sig till ett mäktigt kyrkosamfund. Det brinnande nitet hos Columbani lär-
jungar fann ej utrymme i Skottland, utan sökte sig djupt in i de fientliga angelsak-
sarnes land, ja än vidare på andra sidan hafvet: i söder till Tarent, i norr till Fär-
öarne och Island och österut ända till Kiev. I lärosystemet liksom i fråga om den
apostoliska successionen öfverensstämde den numera iro-skotska kyrkan med den
katolska, men den skilde sig från henne i fråga om gudstjensten och påskfirandet
och genom den prägel, som munkväsendet påtryckte densamma enligt hvad som redan
förut är nämndt. Hon saknade också en biskoplig hierarki. I sin stränghet, dysterhet,
världsförsakelse och brist på all yttre ståt utgjorde hon en skarp motsats till katolicismen.
I hvarje fall måste de båda bekännelserna mötas hos angelsaksarne. Efter något
vacklande hit och dit begynte de gamla gudarne vika för Kristi lära. Denna utgick
företrädesvis från Kent, där konung Eadbald undfick dopet. I Norden var Edwin af
Northumberland den mäktigaste fursten. Han gifte sig med Eadbalds syster, med
hvilken kristendomen gjorde sitt intåg i landet, ifrigt befordrad af biskop Paulinus.
»De vises möte» (witenagemot) fällde utslaget efter dennes önskan. Påskdagen år
627 mottog konungen jämte adeln dopet. York, som dittills varit hedendomens
hufvudort, blef till en början säte för en biskop och längre fram för en ärkebiskop.
Då reste sig konung Keadwalla i Wales och konung Penda i Mercia emot Edwin, Colum-
bani keltiske anhängare alltså i förening med den angelsaksiske hedningen. Edwin stu-
pade i nederlaget vid Hatfield år 6å8. Med det nordhumbriska storkonungadömets
fall hotade katolicismen att sönderfalla. Keadwalla synes hafva haft största fördelen
af denna händelse, ty han utsträckte målmedvetet sina eröfringar, tills han år 634
öfverfölls och besegrades vid Hexham. Så stupade den siste hjälten bland briternas
*folk, som kring hans minne virat yppig sagokrans.
Keadwalla störtades af Oswald, en anförvant till Edwin. Det lyckades honom att
göra sig till Northumberlands konung, hvarigenom alltså det germanska väsendet och
kristendomen blefvo bevarade. Men det var icke kristendomen i katolsk utan i iro-
skotsk form. Oswald lät hemta munkar från Hy: allvarliga, stränga predikanter och
i spetsen för dem den outtröttlige Aidan, åt hvilken klippön Lindisfarne (Holy island)
anvisades som ett klosterligt biskopssäte. Härigenom sönderföllo germanerna i tre
grupper: de iro-skotska northumbrerna i Norden, de hedniska mercierna och östsak-
sarne i midten och de katolska kenterna i sydöst. I stolt förmätenhet kallade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
