Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGELSAKSARNES STATER. 63
trädde dess svagare grannar i bakgrunden, hvaremot i Norden både Northumberland
och Mercia behöllo sin öfverlägsenhet, ehuru sinsemellan fortfarande oense. Oswius
son Ekfrid3’besegrade med sina northumbrer de upproriska sydpikterna och sände
till och med en här till Irland. Då han blef slagen af nordpikterna, uppstod
bland kelterna en rörelse att återtaga forna besittningar, hvarigenom Northumberland
inskränktes inom sina ursprungliga gränser. Här rådde oro och förvirring, tills
konungahuset utslocknade år 729. Därmed förvandlades Northumberland till ett val-
rike, och kronan .blef ett byte för den starkaste. Trött af besvärligheterna drog sig
konung Ceolwulf tillbaka till det hafomslutna Lindisfarne. Hans kusin och efterträ-
dare Eadbert tuktade mercierna och underlade sig Sydskottland ända till nedre Clyde.
Men lyckan öfvergaf honom, och äfven han sökte slutligen lugnet i klostercellen (758),
öfverlemnande sitt land åt nya partistrider. ^Ethelred sökte med järnspira återställa
ordningen, men lyckades ej. Det var ett allas krig mot alla. Konster och veten-
skaper förstummades. Och för att göra olyckan fullständig följde fientliga infall af
vikingar. År 793 plundrade de Lindisfarne och dödade munkarne eller gjorde dem
Angelsaksiska mynt. Originalen i Königl. Munzkabinett i Berlin.
1. 2. Konung Penda af Mercia (med runskrift). 3. Konung ^Ethelred af
Mercia. 4. Oden och Lindormen (runskrift). 5. Mynt efter romerska mönster.
till slafvar. Eardulf försökte gifva stadga åt tronen med prästerligt bistånd. År 796
lät han kröna sig med stor ståt i domen i York, den första kröning blando angel-
saksarne, som vi känna. Men ej heller han lyckades återställa lugnet. År 806
blef han störtad genom en sammansvärjning. Då vände han sig till Karl den Store
och påfven Leo III med den påföljd, att han återfick sin krona, som han kunde lemna
i arf till son och sonson. Emellertid hade det en gång så betydande riket förlorat
sin ledareställning till förmån för Mercia och Wessex.
Till en början tycktes äfven Mercia skola gå under. Efter mångahanda växlande
öden utslocknade den kraftfulle Pendas af komma år 716, och tronen intogs af ^Ethel-
bald, den närmaste af fränderna. Med hans långa regering (till 757) begynte en ny
blomstringstid för riket. Verksamt ingrep han mot briter, northumbrer och väst-
saksare och antog, när tillfället syntes lägligt, titeln konung af Britannien. Men
i Cuthred af Wessex (740-756) uppstod en farlig medtäflare, som besegrade honom
i den förbittrade striden vid Beorgford. Hvarken i Mercia eller Wessex ville ord-
nade förhållanden inträda. Först med Offa af Mercia kom en man till makten, som
förstod att befästa densamma »med blodigt svärd». Till att börja med besegrade han
de svagare grannarne för att senare med stor härsmakt anfalla Cynewulf af Wessex
och nedgöra honom. Slutligen undanträngde han briterna och uppförde mot dem
en stark vall, som under namn af Offas vall en lång tid utgjorde gräns mellan Wales
och England. Konungen af Mercia var så godt som allenarådande på ön. Till och med
konung Karl sökte den mäktiges vänskap och anhöll om dotterns hand för sin sons
räkning. I stället f Or släktförbindelse var det nära att blifva krig, men tvisterna bi-
lades, och allt från den tiden lefde Karl och Offa i sämja med hvarandra. Offas
framträdande ställning bragte honom äfven i beröring med påfven, som då för tiden
var Hadrianus I. Denne affärdade år 786 två italienska biskopar som legater, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
