- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
64

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
dessa höllo två synoder under konungens presidium. Nära förbunden med påfven
upprättade han ett ärkebiskopsdöme för landskapen söder om Themsen, men detta
bibehöll sig icke utan drogs snart åter in. Med hårdhet och grymhet befäste Offa
tronföljden. Han dog år 796 efter en 38-årig regering. Den kraftfulle konungen hade
drag, som erinrade om den store Karl. Han var dådlysten, vidsynt, krigisk och äre-
girig. Han var tillika en samlare af germanska lagbud och en gynnare af veten-
skaperna. Hans hus följde honom snart i grafven, och en kusin Coenwulf besteg
tronen. Det var en mild och rättvis furste, som tack vare anslutningen till Canter-
bury lyckades vinna fullständigt herravälde öfver Kent. Men senare råkade han i en
häftig strid med ärkebiskopen, och dennes ämbetsbroder i York blef äfven indragen
i denna. Påfven Leo III hyste till och med farhågor, att England skulle frigöra sig
från den heliga stolen. Inre söndring försvagade riket. Coenwulf stupade under ett
fälttåg mot upproriska östangler, och nu sammanstörtade hastigt Mercias storhet.
Konungahusets siste telning dukade år 825 under för Egbert af Wessex. Honom var
det beskärdt att skörda, där Offa hade sått.
Egbert härstammade från det gamla västsaksiska konungahuset. Af fruktan för
mordanslag hade han flytt öfver till Karl och stannat 13 år i Frankrike, tills stor-
männen i Wessex valde honom till konung (802-839). Efter några års lugn, hvar-
under han samlade sina krafter, råkade han i krig med mercierna, som ledo ett
blodigt nederlag vid Ellendun. Genom denna strid öfverflyttades maktens tyngd-
punkt för all framtid till Wessex. Klokt och målmedvetet grep Egbert vidare om-
kring sig. Han underkufvade de små rikena och dref en ny konung af Mercia i
kloster och tvingade invånarne i Northumberland och norra Wales att betala skatt.
Nu stod ingen nämnvärd motståndare i vägen, Egbert var allenarådande. Han hade
lärt känna det frankiska rikets öfverlägserihet och förutsättningarne därför, och hans
regering inföll vid en synnerligen läglig tidpunkt, i det att de gamla konungasläkterna
på ön nästan öfverallt hade utslocknat. Såsom Cerdics ättling representerade han
det sista huset af detta slag och liksom blott intog det högsäte, som med rätta tillkom
honom. Visserligen hade några enstaka riken liksom förut egna furstar, men de
stodo under konungens af Wessex öfverhöghet. Ännu var icke monarkien hans egent-
liga mål, utan endast ett bretwaldaskap i fastare form och på en säkrare grundval.
Därmed torde sammanhänga, att det icke blef de segerrika saksarnes namn, som
betecknade det hela, utan namnet på de talrikare, vidt kringspridda anglerna (Anglia,
England).
I hvarje fall stod nu ett örike, det förenade Anglia, vid sidan af fastlandets Francia.
Denna händelse kan anses såsom fullbordad omkring år 830. Sammanslutningen af
många hittills splittrade krafter får sin förklaring, ja blef på visst sätt en nödvän-
dighet genom de allt tätare angreppen af de hedniska danskarne. Redan hade dessa
fattat fast fot på Irland. De inträngde i Themsens mynning och besegrade Egbert i
öppen strid, men blefvo senare jämte de med dem förbundna briterna slagna vid
Hengestdune. Efter Egberts död, som inträffade följande år, öfvergick kronan till
hans son ^Ethelwulf. Denne var ej vuxen svårigheterna. Danskarne återvände allt
oftare och i ständigt växande antal, och det lyckades icke alltid att slå dem tillbaka.
Slutligen kommo ända till 350 skepp, hvilkas besättning stormade Canterbury och
London. Västsaksarnes blodiga seger vid Ockley räddade den angelsaksiska nationen.
Uppfylld af tacksam fromhet företog den kyrkligt sinnade konungen år 855 en resa till
Rom, men rönte vid sin återkomst ett så fientligt mottagande af sonen ^Ethelbald, att han
såg sig nödsakad att till honom afstå sina öfverhöghetsrättigheter. Han nöjde sig med
Kent för egen del och öfverlemnade det genom testamente till sonen ^Ethelbert år 858.
Säkert hade bitter osämja uppstått mellan bröderna, om icke ^Ethelbald kort där-
efter hade öfverraskats af döden. ^Ethelbert återförenade då hela riket i sin hand.
Det skedde i en lycklig stund, ty just nu förnyade danskarne sina angrepp. För att få
fred för dem begynte angelsaksarne alltifrån 865 att med penningar söka blifva dem
kvitt. Men äfven på detta sätt nådde de blott ofullständigt sin afsikt, ty plundrings-
tågen fortforo äfven under ^Ethelred, den närmast följande konungen. Ja, främling-
arne grundade nu varaktiga nybyggen vid kusterna alldeles på samma sätt som före
dem angelsaksarne. Härvid uppsökte danskarne hufvudsakligen Britannien, medan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free