- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
68

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men på samma gång medgafs det provinsborna att deltaga i statsväsendet. Den germanske
konungen ställde sig i spetsen för det gallo-romerska prästerskapet. Biskop Gregorius af
Tours såg därför i Chlodvig ett Herrens redskap, och han tog ej anstöt af att hans hand
var blodig, och att hans hjärta var uppfylldt af synd. I sitt sista lefnadsår inkallade
konungen den första frankiska kyrkoförsamlingen i Orléans. Han stod nära
både kyrkan och sitt folk, och när han år 511 afled i Paris, hade han i 30 år burit
kronan, ehuru han blott var 45 år gammal. Liksom Geiserich bar äfven Chlodvig
inom sig sin stams egenart, ehuru i stegrad grad, och han framträder också som en
nationalhjälte. Han leddes af storslagna syften och räknades senare både i Frankrike
och Tyskland som konungadömets stamfader. Paris, som slutligen blef hans hufvudstad,
är fortfarande hufvudstad. I Chlodvig möttes två religioner och två tidsåldrar.
Vid hans födelse var den romerska världen ännu en makt; då han dog, hade medeltiden
begynt. Han har banat väg för hvad Karl den Store bragte till fullbordan,
nämligen sammansmältningen af romersk och germansk kultur, föreningen mellan
stat och kyrka och tyskarnes underkastelse under frankisk öfverhöghet.

Då privaträtten äfven gällde kronan, intogs tronen af härskarens fyra söner. Den
äldste, Theoderich I (511–533), erhöll den östra delen, det s. k. Austrasien, hvars
hufvudstad var Metz, ibland Reims. Jämte honom härskade Chlotar I (511–561) i Soissons,
medan Childebert I (511–558) kom i besittning af Paris och de västra delarne,
och Chlodomir I (511–524) erhöll Orléans och den sydvästra delen. Trots delningen
fortfor föreställningen om ett enda frankiskt rike, men vilda brödra- och släktkrig
voro därigenom icke uteslutna.

År 523 öfverföllo tre af bröderna Burgund, men blefvo slagna vid Véséronce.
Chlodomir stupade, och de båda andra bröderna delade hans rike. Större framgång
hade Theoderich och Chlotar emot thüringarne under Hermanfried. Då kriget drog
ut på tiden, inbjöd Theoderich sin motståndare som gäst till Tolbiacum och stötte
honom baklänges ned från en mur. Brödrafolkens strid har varit af afgörande
betydelse för det inre Germanien. En nordlig del af det thüringska landet besattes af
saksare och trakten längs Main af franker, medan namnet Thüringen fortfor att
beteckna området från Unstrut till den skogklädda bergstrakten i söder. Emellertid hade
Chlotar och Childebert åter öfverfallit Burgund, som dukade under för detta tredje anfall.
Därpå förde Theoderichs son Theodebert en här mot västgöterna i Septimanien. Han
hade stor framgång, men måste vända om till följd af sin faders död. Theodebert I
(534-548) härskade rättrådigt, höll prästerna i ära och skänkte stora gåfvor till
kyrkorna. Han var företagsam och djärf, vällustig och samvetslös. I sin stolthet satte
han sin egen bild på guldmynten i stället för kejsarens. Men likafullt förenade han
sig med denne mot östgoterna. Sedan slöt han förbund med dessa och erhöll därför
till lön det östgotiska Provence och ett stycke af Alemannien. När goter och byzantiner
voro utmattade af sitt krig, uppträdde han med en stark här och bekrigade
bägge. Han eröfrade en stor del af norra Italien och framträngde ända till trakten
af Ravenna. Men farsoter nödgade honom att uppgifva större delen af sina
eröfringar. Bättre lycka hade han i Tyskland, så att han kunde berömma sig af att
hans herravälde sträckte sig från Donau och Pannoniens gräns till kusterna af Oceanen.
Liksom Theodebert åt öster ville Childebert och Chlotar utvidga sina besittningar
åt väster. De stormade öfver Pyrenéerna ända till Saragossa, men kunde icke
hålla sig kvar där. År 548 dog Theodebert, och riket tillföll hans son Theodebald
(548-555), som dog i unga år. Chlotar tog riket i arf. Redan begynte regeringsmakten
förlamas, sedan den i början gjort en kraftig ansträngning. Saksare och thuringar ville
ej längre erlägga skatt och hade lockats därtill, som det påstås, af Childebert. Under
det att Chlotar kämpade med saksarne, förenade sig hans son Chramm med farbrodern
och gjorde uppror. Båda hade stor framgång, då Childebert dog i Paris. Nu måste
Chramm underkasta sig fadern, som åter förenade frankernas hela rike (558–561).
Därigenom kom den germanska Östern i omedelbar förbindelse med den
romanska Västern. Sedan Chlotar krossat ett förnyadt upprorsförsök af Chramm, lät
han strypa honom och innebränna hans gemål och dotter. Själf dukade han under
för en febersjukdom. Han ligger begrafven i S:t Médard i Soissons. Chlotar var
kristen till ytan, men i sitt hjärta en hedning och våldsverkare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 15:33:48 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free