- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
72

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Emellertid hade Brunhild genomlefvat orosfyllda tider, tills hennes inflytande
ökades därigenom, att sonens bestämmanderätt tilltog med åren. En tid bortåt
undanträngdes de inre oroligheterna af krig med yttre fiender: Neustriens och Burgunds
med västgöterna och Austrasiens med langobarderna. Dessa krig blefvo utan följder.
Men då drog sig ett oväder tillsamman, farligare än alla de föregående. Förmodligen
på inrådan af sin moder begynte Childebert att hårdare draga åt sig regeringstömmarne.
Då satte sig den egensinniga adeln till motvärn. Childebert blef svårt
hotad och afslöt med Guntram ett ömsesidigt familjefördraf i Andelot (i Champagne)
år 587. Frågan gällde konungahusets bestånd och rikets enhet. De upproriske
måste böja sig för öfvermakten, och deras begynnande företag släcktes blodigt.
Kronan triumferade. Guntram sökte gå än vidare på den inslagna vägen. Han sökte
en fredlig uppgörelse med Fredegunda och ett biläggande af hennes fiendskap till
Brunhild. Men yttre omständigheter i förening med Guntrams ovisshet om mål och
medel fördärfvade alltsammans. Inre oroligheter och yttre motgångar följde. Fredegunda
förstod att begagna sig af lösligheten af Guntrams förbindelse med Childebert,
i det hon tog onkeln från dennes svaga sida, nämligen hans omsorg att upprätthålla
Merovingernas ätt. Han bar hennes son till dopet kort före sin död, som träffade
honom vid mycket hög ålder.

I kraft af fördraget i Andelot efterträddes han af Childebert, som alltså förenade
Austrasien och Burgund (593–596). Han öfverföll neustrierna och bretonerna, samtidigt
med att i det inre Germanien schwaberna kämpade med saksarne, och bayrarne allt
påtagligare begynte taga del i händelserna. De sammanslötos inom ett stamhertigdöme,
som Childebert gaf åt Tassilo. Af allt att döma intogo tyskarne en mycket
själfständig ställning, då Childebert dog vid 26 års ålder. Det vidsträckta, löst
sammanfogade riket tillföll hans omyndiga söner: Theodebert II (596–612) erhöll
Austrasien och Theoderich II (596–613) Burgund. Brunhild innehade förmynderskapet för
bägge. Men de styfsinta stormännen reste sig mot henne och fingo understöd af
Fredegunda i Neustrien. Vid Laffaux dukade Brunhilds här under för neustrierna.
Fredegunda dog midt under segerjublet, medan hennes fiende måste fly till Theoderich.
De båda brödrarikena förenade sina stridskrafter och slogo neustrierna vid
Dormelles, hvarefter den 16-årige Chlotar II måste afstå största delen af sitt land.
Det var ej att undra öfver att de inre oroligheterna fortforo, och att den förnämste
af riksämbetsmännen, hofmästaren (major domus) från denna tid begynte allt mera
framträda. År 610 öfverföll Theodebert sin broder och fråntog honom Elsass. Denne
samlade en stor här och besegrade angriparen vid Tolbiacum. Sagan förtäljer, att de
sårade och dödade icke hade plats att sjunka ned, utan måste stå upprätta mellan de
lefvande. Theodebert blef tillfångatagen och dödad, hans lille son krossad mot en
sten, så att hjärnan sprutade omkring, och hans rike taget i besittning af Theoderich.
Redan året därpå låg äfven han på bår. Brunhild sökte sammanhålla hela riket
för den äldste af hans söner, men de mot henne afvogt sinnade stormännen inkallade
Chlotar och uppväckte myteri i hennes egen här. Theodeberts afkomlingar
dödades, och Brunhild blef bunden vid svansen af en häst och släpad till döds.
Utan tvifvel står den borna konungadottern i sedligt afseende högre än nära nog
hela omgifningen. Hon kämpade med adeln om kronan och dukade under. Fredegundas
son triumferade. Vederstygglig som en äkta Meroving och nedsölad af anförvanters
blod, förenade han ånyo hela det stora riket (613–628).

Men snart visade det sig, att Merovingerna, då de slösade med sina krafter,
förlorat sig själfva, medan molnen skockade sig, ur hvilka blixten ljungade och
krossade den urartade släkten. I spetsen för de austrasiska stormän, som förrädiskt
inkallat Chlotar, befunno sig Pippin och Arnulf, stamfäderna för den släkt, som man
vanligen kallar den karolingiska. Vid sidan af den myndighet, som var grundad
på rätten, hade en annan uppstått, som var grundad i det verkliga sakläget. Liksom
det i det romerska riket fanns härmästare jämte kejsare, fanns det här rikshofmästare
jämte konungar. Hvart och ett af de tre delrikena förvaltades af en sådan.
Ämbetet har uppstått ur en ringa begynnelse, ty ursprungligen var rikshofmästaren
ingenting annat än uppsyningsman öfver den kungliga hofhållningen. Men
omständigheternas makt gjorde honom slutligen till konungens ställföreträdare. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/2/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free