Print (PDF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
J. VON PFLUGK-HARTTUNG,
OLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
Emellertid hade Brunhild genomlefvat orosfyllda tider, tills hennes inflytande
ökades därigenom, att sonens bestar
danträngdes de inre oroligheterna af
med västgöterna och Austrasiens med langobarderna. Dessa krig blefvo utan följder.
Men då drog sig ett oväder tillsamman, farligare än alla de föregående. Förmod-
ligen på inrådan af sin moder begyr
tömmarne. Då satte sig den egensinniga adeln till motvärn. Childebert blef svårt
hotad och afslöt med Guntram ett ö
år 587. Frågan gällde konungahu
måste böja sig för öfvermakten, och
nan triumferade. Guntram sökte g
en fredlig uppgörelse med Fredegu
Brunhild. Men yttre omständigheter
medel fördärfvade alltsammans. Inr
gunda förstod att begagna sig af lös
Merovingernas ätt. Han bar hennes
nom vid mycket hög ålder.
I kraft af fördraget i Andelot eft
Austrasien och Burgund (593-596).
påtagligare begynte taga del i hane
döme, som Childebert gaf åt Tassil
själfständig ställning, då Childebert
manderätt tilltog med åren. En tid bortåt un-
krig med yttre fiender: Neustriens och Burgunds
te Childebert att hårdare draga åt sig regerings-
nsesidigt familjefördrag i Andelot (i Champagne)
ets bestånd och rikets enhet. De upproriske
deras begynnande företag stäcktes blodigt. Kro-
än vidare på den inslagna vägen. Han sökte
da och ett biläggande af hennes fiendskap till
i förening med Guntrams ovisshet om mål och
; oroligheter och yttre motgångar följde. Frede-
igheten af Guntrams förbindelse med Childebert,
i det hon tog onkeln från dennes svaga sida, nämligen hans omsorg att upprätthålla
son till dopet kort före sin död, som träffade ho-
rträddes han af Childebert, som alltså förenade
Han öfverföll neustrierna och bretonerna, samtidigt
med att i det inre Germanien schwaberna kämpade med saksarne, och bayrarne allt
Iserna. De sammanslötos inom ett stamhertig-
Af allt att döma intogo tyskarne en mycket
og vid 26 års ålder. Det vidsträckta, löst sam-
manfogade riket tillföll hans omyndiga söner: Theodebert II (596-612) erhöll Austra-
sien och Theoderich II (596-613) Burgund. Brunhild innehade förmynderskapet för
bägge. Men de styfsinta stormännen reste sig mot henne och fingo understöd af
Fredegunda i Neustrien. Vid Laffaux dukade Brunhilds här under för neustrierna.
Fredegunda dog midt under segerjublet, medan hennes fiende måste fly till Theode-
rich. De båda brödrarikena förenade sina stridskrafter och slogo neustrierna vid
Dormelles, hvarefter den 16-årige Chlotar II måste afstå största delen af sitt land.
Det var ej att undra öfver att de inre oroligheterna fortforo, och att den förnämste
af riksämbetsmännen, hofmästaren (major domus) från denna tid begynte allt mera
framträda. År 610 öfverföll Theodebert sin broder och fråntog honom Elsass. Denne
samlade en stor här och besegrade angriparen vid Tolbiacum. Sagan förtäljer, att de
sårade och dödade icke hade plats att sjunka ned, utan måste stå upprätta mellan de
lefvande. Theodebert blef tillfångatagen och dödad, hans lille son krossad mot en
sten, så att hjärnan sprutade omkring, och hans rike taget i besittning af Theoderich.
Redan året därpå låg äfven han på bår. Brunhild sökte sammanhålla hela riket
för den äldste af hans söner, men de mot henne afvogt sinnade stormännen inkal-
lade Chlotar och uppväckte myteri i hennes egen här. Theodeberts afkomlingar
dödades, och Brunhild blef bunden vid svansen af en häst och släpad till döds.
Utan tvifvel står den borna konungadottern i sedligt afseende högre än nära nog
hela omgifningen. Hon kämpade med adeln om kronan och dukade under. Frede-
gundas son triumferade. Vederstygglig som en äkta Meroving och nedsölad af an-
förvanters blod, förenade han ånyo hela det stora riket (613-628).
Men snart visade det sig, att Merovingerna, då de slösade med sina krafter, för-
lorat sig själfva, medan molnen skockade sig, ur hvilka blixten ljungade och kros-
sade den urartade släkten. I spetsen för de austrasiska stormän, som förrädiskt in-
kallat Chlotar, befunno sig Pippin och Arnulf, stamfäderna för den släkt, som man
vanligen kallar den karolingiska. Vid sidan af den myndighet, som var grundad
på rätten, hade en annan uppstått, som var grundad i det verkliga sakläget. Lik-
som det i det romerska riket fanns härmästare jämte kejsare, fanns det här rikshof-
mästare jämte konungar. H vart och ett af de tre delrikena förvaltades af en sådan.
Ämbetet har uppstått ur en ringa begynnelse, ty ursprungligen var rikshofmästaren
ingenting annat än uppsyningsman öfver den kungliga hofhållningen. Men omstän-
digheternas makt gjorde honom slutligen till konungens ställföreträdare. Hans ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
