Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställning mellan konungen och stormännen hade till följd, att han blef en ledare för
dessa, och gaf honom tillfälle att rycka till sig hela makten. Tidigast framträder
denna vändning i Burgund, där den kloka och förutseende Brunhild insåg faran
utan att kunna afvärja densamma. En rikshofmästare förrådde henne, och efter
hennes fall gjorde adeln anspråk på rättigheten att besätta platsen. I Austrasien
hade den sedan länge öfvermäktiga adeln tillkämpat sig delaktighet i riksstyrelsen,
och i öfverensstämmelse med detta sakförhållande stannade major-domus-värdigheten
hos en och samma släkt, nämligen Karolingernas. Den fostrade betydande, kraftfulla
personligheter och hade redan från början beslutit sig för en nära anslutning
till kyrkan och förbund med biskoparne. En församling af andlige och lekmän
sammanträdde år 614 i Paris efter mönstret af de västgotiska koncilierna. Denna
församling återställde det frankiska rikets enhet och befäste ståndsförfattningens seger
öfver konungadömet. När sedan Chlotar II:s son Dagobert I erhöll östra delen af
det tyska Austrasien, blefvo Arnulf af Metz och Pippin d. ä. hans förnämste rådgifvare
i deras egenskap af rikshofmästare och ledare för adeln. Men då konungadömet
ännu stod upphöjdt öfver andra makter inom statslifvet, och då fred rådde
inom riket, kan Chlotars regering betecknas som Merovingernas glansperiod. Dock
sjöd det vid gränserna. Från öster hade slaverna långsamt framträngt till Elbe och
grundat ett betydande rike i Böhmen och Mähren. Då Chlotar dog, lade Dagobert
under sig den största delen af det frankiska riket och lemnade åt den yngre brodern
endast Aquitanien, som för öfrigt snart tillföll Dagobert. Den fördärfliga tillämpningen
af privaträtten äfven i fråga om kronan begynte vika för förstfödslorätten.
Dagobert I (628–639) var en verksam, befallande och praktlysten man. Under
hänsynslös tillämpning af lag och rätt var han ständigt stadd på resa genom sina
land och väckte allestädes stormännens fruktan och de undertrycktes förhoppningar.
Sitt varaktiga residens hade han liksom fadern i Paris. Dagobert erinrar om Ludvig
XIV. Han höll Austrasiens adel nere så mycket han förmådde, men också led han
svåra förluster, när han drog i fält mot slaverna, som det säges till följd af austrasiernas
tredska. Under härjningar drogo segervinnarne öfver gränsen. Det visade
sig nu allt tydligare, att en ensam konung icke var vuxen bördan af det vidsträckta
frankiska riket, så mycket mindre som dess östra och västra delar sträfvade isär.
Under trycket af dessa sakförhållanden förlänade Dagobert år 633 (634) Austrasien åt
sin son Sigibert III (till 656). Två anhängare till Pippin öfvertogo den egentliga
styrelsen därstädes. Den yngre sonen, Chlodvig II, erhöll Neustrien och Burgund.
Kort därefter dog Dagobert, den siste kraftige Merovingen. Efter honom sutto
blott barn eller åtminstone omyndiga på tronen. Stormanssläkterna förde en
förbittrad kamp om makten. Pippin intog en ledande ställning vid Sigiberts hof i
Metz. Han dog emellertid redan år 640, och med hans död utbröt en förvirrad strid.
Thüringar och bayrare gjorde uppror, och det lyckades ej att åter bringa dem till
fullständig underkastelse. Den östra delen af frankiska riket hade gripits af
upplösning, då Pippins son Grimoald faktiskt grep regeringstömmarne och förde dem så,
att han efter Sigiberts död kunde upphöja sin egen son på tronen. Men den allmänna
meningen uttalade sig för arfsrätten, och den våldsamme Grimoald öfvermannades
af adeln och afrättades. Detta slag drabbade Arnulfingerna så tungt, att de
försvunne ur historien, tills de genom den andre Pippin åter höjde sig till betydenhet.
Till en början fick Neustrien ånyo öfvervikten. Chlodvig II dog vid endast 23
års ålder, och hans gemål, den fromma Balthildis, öfvertog regentskapet öfver hela
riket för den äldste sonens, Chlotar III:s, räkning (657–671). Till hennes rikshofmästare
utsåg adeln Ebroin, som emellertid blef adelns farligaste fiende och den mest
afgjorde förfäktare af kronans rättigheter. Ebroin fullföljde lidelsefullt och med
användning af alla våldsmedel sitt dubbla syfte: att höja konungamakten och göra
densamma till ett medel för egen upphöjelse. Men det var för sent. Under fyra år
(657–661) härskade han som rikshofmästare öfver de särskilda delrikena, men sedan
måste han »på stormännens råd» medgifva, att Austrasien erhöll egen konung med
egen rikshofmästare. I Burgund uppträdde mot honom biskop Leodegar af Autun i
spetsen för adeln. Nu dog Chlotar III, och Ebroin upphöjde utan vidare den närmast
arfsberättigade, nämligen Theoderich, på tronen. Men austrasierna grepo till vapen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
