Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af påfven Stefan, som begifvit sig till frankernas rike. Påfven krönte äfven
Arnulfingens båda söner till konungar och kungjorde för stormännen, att kronan
endast skulle gå i arf på Pippins linie. Det gällde att skydda denna mot hvarje
försök till omstörtning, det månde komma från hvad håll som helst, och därtill
anknöto sig de närmaste förbindelser med Petri efterträdare, mellan stat och kyrka.
För det nya förbundets fullbordan uppträdde två gånger en frankisk här i Italien
och aftvingade langobarderna hårda villkor. Det slutgiltiga utestängandet af
Merovingerna och Karlsmans söner från den frankiska tronen sammanhängde på det
närmaste med grundläggandet af en själfständig, italiensk kyrkostat. I juli 755 infunno
sig på Pippins kallelse de flesta af Galliens biskopar i Verneuil för att fastställa
bestämmelser angående religionen, och därvid betonades biskoparnes myndighet mycket
starkt. Bestämmelserna drogos vidare inför riksförsamlingarne, där vid ett tillfälle
påfvens legater voro närvarande. Hela reformen utgick från konungen under anslutning
till den apostoliska stolens önskningar. Skilsmässa mellan stat och kyrka var
en ledande tanke, hvarför präster blefvo hänvisade till andlig domstol. På en
riksförsamling i Compiègne uppträdde hertig Tassilo af Bayern och förklarade sig för
konungens vasall. Därigenom var det privaträttsligt sedan länge bestående länsväsendet
tillämpadt i statslifvet för att längre fram blifva rent af grundläggande för detsamma.
Härmed sammanhängde den strid – den långvarigaste han hade att utkämpa –,
som Pippin hade med Waifar af Aquitanien. Det gällde att bringa denne
furste i samma ställning som hertigen af Bayern. Nio år (760-768) varade denna
strid, som först slutade med Waifars död. Redan förut, år 758, voro saksarne underkufvade.
Den sista tiden af konungens regering var mycket glansfull. År 765 höll
han en riksförsamling under stora högtidligheter i Attigny och aflät sändebud till
det aflägsna Bagdad. Kalifen och den frankiske konungen hade gemensamma fiender
i de spanska Omajjaderna och de byzantinska kejsarne. Detta hindrade dock ej, att
man hade förbindelse äfven med grekerna. År 767 tvistade grekiska och påfliga
fullmäktige om bilddyrkan och treenighetsläran på den frankiska synoden i Gentilly.
Det var höjdpunkten af Pippins bana. I full besittning af sitt herradöme dog han
år 768 och öfverlemnade åt den äldre sonen Karl största delen af Austrasien jämte
Neustrien och åt den yngre Karlman det återstående af riket.
Innan vi fortsätta berättelsen, måste vi kasta en blick på den frankiska kyrkan
och tyskarnes omvändelse.
Ursprungligen låg en djupare uppfattning af kristendomen ganska fjärran för
frankerna. De öfvergåfvo de gamle gudarne, som öfverlefvat sig själfva, ty de ansågo
Kristus mäktigare. Med en god del hedendom i hjärtat kommo de så i en romansk
omgifning med en fullfärdig kyrklig organisation och med ett döende världsrikes i
upplösning stadda kultur. På så sätt blef bättringen genom tron helt ringa, och
biskoparne voro hemfallna åt ett världsligt lefverne. Det är Chlodvigs stora förtjenst
att hafva inordnat det romanska biskopsdömet under den germanska staten, att hafva
höjt kronan öfver krumstafven liksom öfver det världsliga ämbetsmannaståndet och
att hafva gjort bägge till statens brukbara verktyg. Därvid trädde påfvedömet fullständigt
tillbaka för den gallisk-frankiska nationalkyrkan, hvilket emellertid icke hindrade,
att kyrkan förvärfvade stora donationer, och att hennes rikedom, anseende och
makt ökades, på samma gång som staten utarmades. Alla dessa omständigheter verkade,
att snart äfven franker funno kyrkans tjenst lockande och till och med anlade
munkkåpan. Den romerska kyrkan frigjorde sig från nationella hänsyn, och prästerskapet
blef en aristokratisk korporation, som möttes vid synoderna med hjärta och sinne
fyllda af världsliga tankar och begär. Det världsliga och det andliga voro ingenstädes
skarpt åtskilda, utan gingo upp i hvarandva. Lagen om äktenskapet var länge endast
civil. Prästerskapet genomdref dess förändring mot priset af allt tänkbart ondt. Utan
tvekan tålde de andlige bruket af bihustrur och tillämpade stundom själfva detta bruk.
Yppigt frodades verkhelighet och barbarisk förkärlek för det sinnliga och påtagliga.
Känslan af vanmakt inför Kristus kom till synes vid sidan af trotsig kraft, förkrosselse vid
sidan af förakt för allt heligt. Det var egentligen blott fruktan för den Allsmäktige
och Ofattbare, som lade band på de vildaste drifterna. Med bön och fromma stiftelser
sökte man köpa nåd och försoning. Martyrerna verkade som gudomligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
